måndag 6 februari 2017

Johanna Kero i Norge

Min morfars farfars syster Johanna utvandrade med sin make till Nordnorge 1882 och i min forskning kring Kero-släkten har jag lyckats spåra henne och fått kontakt med många ättlingar från det andra giftermålet. Här följer en kort historik om Johanna och hennes familj.

Johanna Johansdotter Kero (1853–1931) gifte sig 1880 med inhysesmannen Isak Vilhelm Zachrisson Ylipää (1856–85) från Liviöjärvi nr 2 i Pajala, Norrbotten. Makarna tog ut en flyttattest till Norge den 5 mars 1882 och de återfinns som inflyttade till Vadsø, Finnmark i juni samma år. Johanna var gravid på den långa resan som tog cirka tre veckor (med dagens vägsträckning är det ungefär 55 mil dit från Pajala) eftersom sonen Isak Adolf föddes redan den 23 juni. Som ett minne fick Johanna hälften av sin syster Marias sjal till resan.


Östra Finnmark lockade med bra fiske, bland annat i Vadsø. Maken angavs först som lastare och senare som fiskare. I äktenskapet föddes barnen Maria Charlotta (1879–81, oäkta), Isak Adolf (1882–85) och Lauritz (1884–1915). Men bara tre år efter att de kommit till Norge, år 1885, omkom maken under vårfiske i Kiberg (i Vardø kommun) och mindre än två månader senare dog sonen Isak Adolf av ”blodgang”. Johanna var därmed ensam med den lille sonen Lauritz i Indre Kvenby. På den tiden var byn Vadsø indelad i Indre och Yttre Kvenby (kvænby) där invandrade finnar och svenskar bodde (kallades för kväner), samt midtbyen där norrmännen huvudsakligen bodde. Vadsø omtalades redan i slutet av 1800-talet som ”finnarnas huvudstad i Norge”.


Johanna gifte 1888 om sig med änkemannen Petter Oluf Hojem (1844–99) som kom från en medelklassfamilj. Han föddes i Trondheim och föräldrarna var bagaren Lorenz Heinrich  och Pauline Hojem. Oluf hade också varit bagare, men arbetade nu som stuvare och fiskare. I äktenskapet föddes fem barn: Johan (1888–1918), Petra Anna (1890–1960), Petter Olaf (1892–1962), Marius (1895–1948) och Johanna (1898–1962). Våren 1899 avled den 55-årige maken av ”slagtilfelde” (hjärtfel).


År 1900 bodde Johanna och barnen i Havnegaden (midtbyen) och sonen Lauritz var boktryckarlärling. Tio år senare bodde de på Strandgate 94 (midtbyen) och Johanna arbetade som ”pedelltjeneste ved kontorer” (renhållnings- och vaktmästeriarbete). Sönerna Lauritz och Johan var sjömän (Johan var även smed) och Olaf var skomakarlärling.


Med hjälp av internet har jag kommit i kontakt med några av ättlingarna och de har berättat om familjen som var ganska fattiga. Johanna berättade inte så mycket om sitt ursprung, annat än att hon hade nio bröder och en syster samt att hon var född i Tornedalen där älven delade sig. Johanna var laestadian och pratade finska (hon kunde inte så bra norska), men var noga med att barnen lärde sig norska. Hon var medel-lång, hade håret uppsatt i en mittbena, såg ganska sträng ut och var väldigt stolt över att Laestadius hade döpt henne (berättat av dottern Anna).


Barnbarnet Sigrid (f. 1920) minns sin mormor som snäll, men sträng och fåordig. Hon var noggrann med att kläderna skulle vara tillknäppta och döttrarna fick inte gå i korta kläder och håret skulle vara uppsatt. Hon brukade komma på besök hos Annas familj i Kiberg på våren och hade då med sig nykärnat smör och ”drops” (godis) till barnbarnen. Någon av döttrarna hade eventuellt brevkontakt med deras moster Marias familj i Sverige. 



Johanna Hojem avled vid 77-års ålder 1931, efter närmare 50 år i Norge. Säkert hade hon haft ett ganska strävsamt liv; hon flyttade till Norge som gravid 28-åring, födde åtta barn och blev änka både som 31- och 45-åring. Johanna och Oluf Hojem har en stor skara ättlingar i Norge. Till skillnad från hennes syskon i Tornedalen, så finns det flera porträttfoton på Johanna med några av barnen från hennes andra giftermål.
 

Ättlingen Oddvar Hojem har skrivit om Johanna på sin hemsida >>


Johanna och fyra av barnen troligen 1904 samt ett foto på äldre dagar. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Klockringare i Piteå

Den viktiga uppgiften att sköta klockringningen i kyrkorna förr i tiden kunde innehas av en vanlig bonde, men utan notering. Därför kan no...