torsdag 31 januari 2013

Poststöld i Pello 1843

Syskonen Niemi i Pello, Övertorneå stämda för poststöld

Flera av nämndemannen Per Persson Niemis (1793-1863) barn verkar ha varit engagerade i postgången. Deras uppgift var att sköta om transporten av posten mellan gästgivargården i Kardis och postkontoret i Övertorneå. I Övertorneås dombok finns ett protokoll från hösttinget i november 1843 där fyra söner och dottern Helena stämdes för stöld av post.

Enligt kronolänsmannen Herr Eric Bergströms ordres har jag stämdt Pehr Pehrssons 4 söner och dotter att höras lagl. innevarande års hösteting för föröfvade stölder 1 från Norge och 1 från lappmarken. 

Isac Pehrsson
Carl Gustaf Pehrsson
Adam Pehrsson
Adolf Fredrik Pehrsson
och Helena Pehrsdotter

Johan Jacobsson Wiinikka
Nämndeman (bomärke)

Adam Niemi; berättade att han midsommardagen om qvällen omkring 7 emottagit posten i Kardis af Pehr Sturk och burit den till Pello, den han till brodren Adolf, som bar den till Matarengi, aflämnade.
  
Resolverades
Häradsrätten, som finner Isac och Carl Gustaf Pehrssöners inkallande överflödigt, då hvad idag förekommit gifver anledning att de ej kunna något till ljus i saken tillföra, anser sig enär intet ansvarspåstående är vardet anstäldt mot någon i saken hörde personer, så att någon svarande part ännu ej finnes, icke eller böra taga vittneseden af någon af de i saken hörde personer, utan aktar nödigt att hänvisa densamma till ytterligare undersökning vid Pajala häradsrätt. Dock kan i sak af ifrågavarande beskaffenhet ersättning icke tilldömas någon af dem som nu hörde blifvit.

Källa: Boken Arbete och liv under gångna sekler - Ur Pello bys historia av Ove Anttila.

De fem syskonen var:
Helena Persdotter Niemi (1819-1846, Pello)
Isak Persson Persson Niemi (1823-1905, Pello)

Karl Gustaf Persson Niemi (1824-1906, Pello)
Adam Persson Niemi (1825-1893, Teurajärvi Korpilombolo och var min mormors mormors morfar)
Adolf Fredrik Persson Niemi (1828-1910, Norge och USA)

Sidan senast uppdaterad: 2013-01-31

tisdag 22 januari 2013

Soldat Rönnberg i Arnemark


En kort berättelse om soldat Anders Rönnberg vid Piteå kompani och Västerbottens regemente som stupade i kriget i Finland 1788 samt om den samtidiga soldaten Anders Karlahjärta.


Den 29 april 1743 föddes Anders Svensson som bondson på hemmanet Arnemark nr 3 i Piteå landsförsamling i Norrbotten. År 1761 blev han soldat för roten nr 76 Rönnberg i Arnemark och Böle och efterträdde Johan Johansson. I Generalmönstringsrullorna framgår att han gillades (1763) och var 172,5 cm lång. Den 23 januari 1767 gifte han sig som Sold: af Westerbotns Regemente Anders Rönberg med tjänstepigan Maria Thuresdotter i Tuulus församling i södra Finland. Hon var då piga på gården Ylöscartano i Juttila by och sannolikt identisk med den Maria Thuresdotter som föddes den 10 juli 1744 i Suomatka, Tavastehus (Hämenlinna) i Finland. Fadern var i så fall dragon Thure Granat (f.1711) vid Livdragonregementet och hans hustru Valborg Jacobsdotter, vilka flyttade därifrån omkring 1760.

Urklipp från Generalmönstringsrullan 1763.

Anders och Maria fick följande barn födda i Arnemark: Maria (1767-1811, min ana och gift med sågdrängen Per Andersson Hortberg i Hälleström), Fredrik (f.1769), Elsa (1772-1782), Anna (f.1775), Sven (f.1778), Anders (f.1780) och Samuel (f.1783).

Anders Rönnberg deltog i det rysska kriget (1788-1790) och stupade i Finland den 16 oktober 1788. Det finns noterat i Piteå landsförsamlings dödbok med rubriken "Förteckning på de Soldater af Piteå Companie som vid Armeen i finland äro blifvne döde för Åhr 1788". Mellan augusti-november avled 20 soldater vid Piteå kompani och där står Anders felaktigt uppgiven som "Pehr Rönberg". Änkan Maria bodde kvar som inhyses i Arnemark till sin död 1810.



Urklipp från Generalmönstringsrullan, nr 76 Rönnberg död 16 oktober 1788.

Kopia från husförhörslängden för änkan Maria och några av barnen.

Den samtidiga soldaten Anders Karlahjärta

En samtidig soldat med Anders Rönnberg var Anders Olofsson Karlahjärta (1728-1785) som också är min förfader och var född i Svensbyn, Piteå. Han var Böles och Sjulnäs indelta soldat för roten nr 87 Mannerhjärta=Karlahjärta sedan 1759 och han gillades också vid mönstringen 1763. Han gifte sig 1756 med länsmansdottern Britta Hansdotter Forsman (1740-1804) från Råneå. De bodde i Böle och Anders dog genom drunkning hösten 1785, tre år före kriget som tog Anders Rönnbergs liv.


Sidan senast uppdaterad: 2013-01-24. 

fredag 18 januari 2013

Wallerius Kero i Amerika


Johan Wallerius Kero (1895–1980), min morfars farbror emigrerade från Ohtanajärvi, Korpilombolo till USA som 18-åring. Den 20 juni 1914 reste han från Trondheim till Amerika utan attest (”reiseløyve intet”) med fartyget Haakon Adelsten (han skrevs in i boken över obefintliga i november 1915). Han uppgavs som gruvarbetare och skulle till kusinen Walter Kero i Hancock, Michigan (dock med felaktig uppgift att han var född 1891 i Alkula, Finland). Sju dagar senare gick resan från Glasgow, Skottland med S/S Scandinavian Allan line och anlände till Quebec i Kanada den 5 juli. Det berättas att resan till Amerika skedde rätt så plötsligt och att det inte var många som visste om att han skulle resa. Han betalade själv för resan dels med inkomsten som skogsarbetare och dels med pengarna för två sålda kor. Wallerius fick direkt arbete i koppargruvorna för Quincy Mining Company med följande anställningar:

· 18/7 1914 - 28/6 1915 Labour#2
· 20/7 1917 - 16/3 1918 Stem #6
· 15/4 1918 - --/6 1919 Miner #2

I Wallerius anställningsintyg framgår det att han bodde på adressen 856 Pine Street, var finsktalande, vägde 77 kg och var 1,73 m lång, samt hade mellanbrun hårfärg och ljusblå ögon. Han hade även jobbat i koppargruvan Champion #2 Shaft som hörde till Copper Range Mining Co i Painesdale, sydväst om Hancock. Det framgår också att han hade ansökt om att få bli amerikansk medborgare år 1917.

 

Kopia från Wallerius Keros anställningsintyg för Quincy Mining Company
Wallerius Kero gifte sig den 28 oktober 1916 med Emilia Sofia Hakala (1899–1952) som var född i Vasa, Finland och de fick 15 barn: Brynolf ”Bernie” (1917–2004), Elma (1919–25), Edna (f. 1920), Wilbert ”Bill” (f. 1921), Ruth (f. 1923), Viola (1925–2008), Lillian (1926–99), Arthur (1928–83), Agnes ”Aggie” (f. 1930), Elvie (f. 1931), Ralph (1933–94), Dorothy (1934–34), Alice (f. 1936), Lois (f. 1938) och Karen (f. 1943).

Wallerius och Emelia Keros vigselfoto 1916

Wallerius till höger

Wallerius och kusinen Karl Kero till höger

Wallerius till höger och en kamrat

Wallerius sittande

Wallerius Kero
År 1919 köpte familjen en farm i Laird Township, Alston och de fick låna pengar av kusinen Walter. Wallerius och Walter var nästan som bröder och de enda som kom att bo kvar i Hancock. Familjen byggde ett tvårumshus som senare utökades med fler rum. De drev ett jordbruk där hönsägg gav den största inkomsten. Wallerius jobbade även i skogen och för järnvägen. År 1923 köpte familjen sin första automobil.
Wallerius som gifte om sig 1963 med Phoebe Miettunen (1901–69), besökte sin hemby för första gången efter 50 år (1964) och sedan ytterligare tre gånger fram till 1973. Sönerna ”Bernie” och ”Bill” gjorde ett senare besök. Han var liksom sin far en laestadiansk lekmannapredikant och medlem i Pelkie Laestadian congregation. Wallerius avled 1980 av en hjärtattack efter att ha sågat ner ett träd. I 66 år levde han i Amerika och han efterlämnade 13 barn, 55 barnbarn och 38 barnbarnsbarn.

Sidan senast uppdaterad: 2013-01-18

söndag 13 januari 2013

En tidig Tornedalsemigrant


Karl Gustav Kero (1855–1925) var född i Liviöjärvi, Pajala och en bror till min morfars farfar. Han var dräng hos Tornbergs i byn vid tiden då han som 27-åring emigrerade till Amerika (samma år som hans systers familj flyttade till Norge och den sommaren avled modern). Flyttattesten daterades den 7 juni 1882 och mellan maj–juli utflyttade tio personer från Pajala till Nordamerika. Gustav lär ha rest via Norge och arbetade i guldgruvorna i området "Black Hills" i South Dakota och där startade guldruschen 1875. Gustav kom hem den 29 augusti 1886 och gifte sig redan den 2 oktober med Vilhelmina Tornberg. Det berättas att målet med resan var att tjäna pengar för att kunna köpa halva Kero-hemmanet i Liviöjärvi, men det hade redan hunnit bli sålt. Istället köpte han ett hemman i Ohtanajärvi, Korpilombolo och där blev familjen bosatta våren 1887.

Utflyttade från Pajala 1882

Det finns ett foto av K. G. Kero från hans tid i Amerika, som är unikt för en så tidig emigrant från Tornedalen. Iklädd vintermössa, randiga byxor, kavaj, fluga och vit skjorta tittar han lite bestämt och koncentrerat in i en amerikansk porträttfotografs kamera mellan åren 1882-1886. Fem av sönerna och en dotter emigrerade senare till USA, varav två av sönerna återvände hem efter några år som gruvarbetare i Hancock, Michigan.
Karl Gustav Kero (1855-1925) i Amerika 1882-1886.

tisdag 8 januari 2013

Israel Nilsson Stenudd

Det här inlägget handlar om Israel Nilsson (1771-1808) från Storön, Nederkalix som var min mormors mormors farmors morfar. Han deltog i det finska kriget och avled sannolikt på ett sjukhus i Uleåborg i slutet av år 1808.



Från Storön till Kukkola - från bonde till soldat

Israel Nilsson var född på hemmanet Storön 4=5 i Nederkalix (gården "Ronis") år 1771 och härstammar från släkten Josefsson i Nederkalix. Han gifte sig första gången 1793 med Anna Persdotter (1757-1801), soldatdotter från Jock i Överkalix. Israel tog över hemgården runt 1795 och i äktenskapet föddes barnen Katarina Helena ("Kajsa Lena" f.1794), Anna Elisabeth ("Anna Lisa" 1796-1837, Jock i Överkalix), Nils (1799-1863, soldat Orädd i Karungi, Karl Gustav) och Eva Maria (f.1801). Hustrun Anna dog i barnsbörd den 24 april 1801 och den 30 mars hade Israel sålt hemmanet om 1/8 mantal. Köparen var svågern och soldaten Olof Sten för 295 Riksdaler, 26 Skillingar och 8 Runstycken Riksgäldsmynt. Några dagar tidigare hade soldat Sten även köpt den andra delen av hemmanet (1/8 mantal) av Israels bror Josef Nilsson.
 
Kopia från husförhörslängden för Storön, Nederkalix 1770-1805

Israel Nilssons bomärke vid köpet i mars 1801.

I slutet av 1801 gifte Israel om sig med Maria Eriksdotter (1766-1833) från Kälsjärv och i äktenskapet föddes barnen Erik Magnus (1802-1803), Olof (1804-1890, Kukkola i Karl Gustav, nämndeman och sexman) och Fredrika (1806-1847, gift 1832 med sjöman Johan Sarelius i Haparanda). Något tidigare det året hade Israel blivit ägare till hemmanet nr 3 Kaupi med 1/8 mantal i Lappträsk (Lappijerf) i Karl Gustav församling och familjen flyttade dit. I mantalslängden 1802 återfinns "Israel Nilsson Kaupila" (år 1801 ägde Olof Kaupila gården), men redan våren 1803 flyttade dem tillbaka till Nederkalix och Israel fick arbete som en av 13 sågdrängar på Björkfors finbladiga sågverk. Det förefaller som troligt att familjen behövde en inkomst för att försörja sig. Dock blev vistelsen där också kortvarig. 

År 1807 splittrades familjen med noteringen att samtliga utflyttade till ”Torneå” den 16 mars. Israel, Maria och deras gemensamma barn samt dottern Eva Maria återfinns i Kukkola, Karl Gustav. Åtminstone de två äldsta döttrarna placerades hos fosterföräldrar. ”Kajsa Lena” hos fastern Karin i Storön som var gift med soldat Sten (angavs som ”Svågersdotter” 1805–16 och är sannolikt identisk med pigan ”Cajsa Lena” som skrevs där ungefär fram till 1824). Elvaåriga Anna Lisa kom 1807 till sin mors halvsyster i Jock, Överkalix och blev med tiden mor till nio oäkta barn med den gifta husbonden Olof Brännvall (hon var min mormors mormors farmor mor och jag har skrivit ett separat inlägg om dem här på min blogg). För närvarande vet jag inte mer om barnen Eva Maria eller Fredrika (sistnämnda var piga i Haparanda 1828).

Kopia från husförhörslängden för Lappträsk, Karl Gustav 1784-1820



Kopia från husförhörslängden för Björkfors, Nederkalix 1805-1815

I januari 1807 blev Israel insatt som soldat för roten nr 110 Stenudd i Kukkola. Han efterträdde den 40-årige Henrik Henriksson som var sjuk och fick avsked enligt Generalmönstringsrullan 1805 för Västerbottens regemente och 1.a Majorens Kompani. I februari 1808 var det Finska kriget (1808-1809) ett faktum. Ryssarna besegrades i början av kriget i Siikajoki den 18 april 1808 och i Revonlax den 27 april. Situationen såg ut att förvärras i juli 1808 och när svenskarnas reträttplan avslöjades, blev armén snabbt impopulär bland stadsborna. Enligt en notering i husförhörsboken tillfångatogs Israel Stenudd av ryssarna den 1 juli samma år. Kompaniet med flera kompanier stred då i Itkoniemi. Efter striden där rapporterades 16 man saknade, bland annat nr 89 Halmkrona från 1.a majorens kompani, men däremot inte Stenudd (Västerbottens Regementes historia C A Bergenstråhle 1917). Så kanske var uppgiften om att Israel tagits tillfånga inte riktigt korrekt eftersom det var en andrahandsuppgift till prästen.


Kopia från husförhörslängden för Kukkola, Karl Gustav 1784-1820

Majorens kompani hörde till Savolax infanteriregemente, 4.e brigaden som var i Savolax.  Brigaden stod sedan 1806 under befäl af öfversten grefve J. A. Cronstedt, tillika chef för Savolaks infanteriregemente och deltog med utmärkelse i hela kriget i Finland och i Västerbotten 1808-09 (Källa). Efter slaget vid Oravais den 14 september 1808 avtog arméns stridsvilja snabbt. Enligt avtalet i Olkijoki den 19 november 1808 lämnade den svenska armén Uleåborg vid reträtten den 29 november. När ryssarna dagen därefter marscherade från tullen i Limingo in i staden rådde det bestört dödstystnad. 

I mönstringsrullan från den 8 april 1810 står följande notering för Israel Stenudd: "Efterlämnad sjuk på lasarett i Uleåborg vid reträtten därifrån". I en rapport daterad 21 november sägs att 149 sjuka soldater i Livbataljonen, där Torneå kompani ingick fanns på sjukhuset och 3 noteras som "efterblivna". Kanske hörde Israel till en av dessa tre och avled sannolikt kort därefter. 

En stor del av den Finska armén var inlagd i kvarter i Torneåtrakten. Hundratals soldater dog under förfärliga omständigheter i tyfusepidemier och dysenteri. I ett brev i december 1808 skrev en officer: ”i vår få vi söka Finska armén i kyrkogårdarna här i kring" (Källa). Antagligen avled Israel Stenudd i någon av dessa eller någon liknande sjukdom i slutet av krigsåret 1808 i Uleåborg. Någon närmare uppgift om detta har inte påträffats och Israel finns inte i dödboken för Uleåborg. Resultatet av kriget blev förödande för Sverige som förlorade den östra rikshalvan. Den svenska armén hade förlorat mer än 1 200 man i döda, skadade och krigsfångar, och ryssarna förlorade omkring 900 man.

Utsikt över Uleåborg vid tiden för kriget >>



Kopia från Generalmönstringsrullan 1810 och 1811 i Haparanda Förste Majorens Kompani

Kopia från mantalslängden 1810 för soldathustrun Maria Stenudd, Kukkola

I mantalslängden 1808 återfinns soldathustrun Maria Stenudd i Kukkola och för år 1810 står notering "man död Enkan 44 år mycket fattig" med barnen Eva och Fredrika. Maria återfinns i mantalslängderna även år 1811 och 1812, då som soldatänka tillhörande "allmosehjon" med barnen Fredrika och Olof, samt 1813. Det var säkert tufft för henne med vetskapen att maken hade avlidit i krigets slutskede och att ensam försörja de minsta barne. 


Soldatnamnet Stenudd kom att bli Israels ättlingars efternamn genom sonen Olof. Det finns en muntlig berättelse inom släkten som berättar att släkten Stenudds stamfader (Israel) stupade i slaget vid Oravajs 1808 samt att han dog på ett ryskt krigssjukhus i Uleåborg. Sonen Olofs Israelsson Stenudds son; Israel Stenudd (1828-1886) blev sedermera kronolänsman i Pajala. Brodern Per Olof Stenudd (1833-1908) var gästgivare och ordförande för Karl Gustav socken.
Bröderna Israel (1828-1886) och Per Olof Stenudd (1833-1908).
Foton från Margareta Takahashi 2009.


Sidan senast uppdaterad: 2017-12-22

Min egen antavla

Det var ett bra tag sedan jag skrev något här på min forskarblogg. Men nu har jag efter nogsamt arbete lagt ut min egen antavla under 8 gen...