Min farfars farfars farfar Olof Åström (1783-1862) var sjöman för utrikes sjöfart åren 1813-1816. Brodern Per Åström (f. 1782) blev sjöman vid samma tid. Vid Landsarkivet i Härnösand förvaras Piteå stads sjömanshus arkiv med handlingar rörande sjömän och annat sjöfolk som har varit inskrivna vid sjömanshuset. Dessa serier inleds dock först 1841. I räkenskaperna i serien över huvudböcker finns förteckningar över inskrivna sjömän mellan åren 1813–20 och där har uppgifter om Olof Åström påträffats. Här nedan är en sammanställning om sjömansbröderna Åström samt lite kort om sjömansyrket.
Olof var född på gården "Låggers" i Lakafors (Porsnäs nr 11) och gifte sig 1810 med Katarina Helena Öberg (1782-1865) från Kopparnäs. De flyttade som inhyses till Gammelstaden 1811 och Olof noterades som dräng. Olof Åström skrevs in som en av sex sjömän för utrikes sjöfart år 1813. Två av dem var från Skellefteå, tre från Piteå stad och samtliga skulle göra sin första resa. Samma år blev 32 personer inskrivna som sjömän för inrikes sjöfart, bland dessa var Olofs då 19-årige svåger Johan Öberg (1794-1816, var bara med på en fyra månader lång resa till Stockholm som jungman samma år).
Inskrivna sjömän vid Piteå stads sjömanshus 1813 för utrikes och inrikes sjöfart.
Första resan 1813, sex månader lång
Olof Åström seglade sin första resa som matros på briggen ”Ulrika” med 123 2/3 läster, som han mönstrade på den 8 juni 1813. Hustrun var då havande med en dotter som föddes den 20 september samma år och döptes till Anna. Fartyget var destinerat på Nordsjön och vidare efter ”ordres”, vilket är franska för order och det betyder sannolikt att resan vidare från Nordsjön inte var bestämd vid påmönstringen. Två vanliga destinationer var London i Storbritannien och Lissabon i Portugal. Besättningen som var mellan 17–30 år bestod av skepparen Olof Brodin från Gävle, styrmannen Jon Berggren (Piteå stad), timmermannen Moses Bergmark (Gagsmark), de fyra matroserna Olof Lundström (Grubba), Per Lindqvist (Tuva), Johan Grönlund (Stockholm) och Olof Åström (Porsnäs), jungmännen Hans Wikman (Ursviken) och Johan Lidström (Piteå stad), kocken Anders Sandström (Piteå stad) och ”Capitvakt:” Jonas Höglander (Piteå stad). Den ackorderade månadshyran för Olof och två andra matroser var 13 riksdaler banco (totalt 78 rdr bco). Efter sex månader avmönstrade besättningen i Göteborg den 8 december. Ingen uppgift om detta har återhittats i Göteborgs sjömanshus arkiv. För Jonas Höglander noterades att han anlände till Piteå den 23 december. Väl hemma i Lakafors fick Olof se sin tre månaders dotter Anna.
Matros var benämning på sjöman bland däcksfolket, mer befaren än en lättmatros som i sin tur är mer befaren än en jungman. Arbetsuppgifterna var huvudsakligen att sköta fartygets underhåll och vård, vara med på bryggan där fartyget navigeras och styrs och vid lastning och lossning, samt att kontrollera surrningen av lasten.
Förteckning över sjömanshusets inkomster 1813.
Andra resan 1814, fyra månader lång
Olofs andra resa blev på fregatten ”Skeppet Piteå” med 200 läster destinerat på Nordsjön och vidare efter ”ordres”. Påmönstring skedde den 11 juli 1814 och skepparen var borgaren Carl Nyberg från Piteå. Den övriga besättningen bestod av styrman Jonas Berggren (Piteå stad), timmerman Gustaf Wikdahl (f. 1775, Furunäs), båtsman Olof Lundström (f. 1784, Grubba), de sex matroserna Per Lindqvist (f. 1784, Tuva), Johan Lund (f. 1789, Ursviken), Olof Åström (f. 1783, Porsnäs), Johan Grönlund (f. 1788, Skellefteå), Hans Wikman (f. 1789, Ursviken) och Nils Ekman (f. 1789, Öjebyn), de sex jungmännen Jacob Holmqvist (f. 1785, Bergsbyn), Nils Boström (f. 1790, Bodviken), Johan Nordström (f. 1796, Piteå stad), Anders Sandström (f. 1796, Piteå stad), Anders Wiklund (f. 1794, Kopparnäs) och Olof Markström (f. 1798, Öjebyn), kocken Nils Björk (f. 1796, Böle) och ”Captvakt” Per Abraham Carlberg (f. 1800, Piteå stad). Den ackorderade månadshyran för Olof Åström och fyra andra matroser var 15 rdr och 24 skillingar bco, medan styrmannen hade 20. Besättningen mönstrade av efter fyra månader den 17 november. Även under denna resa var Olofs hustru havande med dottern Katarina Helena som föddes den 10 december, men dog den 13 mars 1815.
Tredje och sista resan, fem månader lång
Olofs tredje och sista resa blev på briggen ”Catarina Wilhelmina” med 64 ¾ läster, där han mönstrade på som matros den 17 juni 1816 som var destinerat till Stockholm. Skeppare och styrman var 63-årige Hans Hortlander (Piteå stad) och övrig besättning från Piteå var timmerman Jon Sandberg (f. 1787), de tre matroserna Sven Gustaf Landström (f. 1794), Olof Åström (f. 1783) och Per Olofsson Bergman (f. 1781) samt den 15-årige kocken Johan Hortling. Samtliga utom de två sistnämnda avmönstrade den 14 november efter fem månader och de övriga två den 17 augusti. Månadshyran var 20 rdr för skepparen, 10 för de övriga utom kockens som bara var 2.32. Olofs och en ytterligare matros samt timmermannens totala förtjänst för hyror blev 50.61 rdr bco. Att döma av resans längd kanske även denna tur gick till något annat land. Även under denna resa födde Olofs hustru ett barn, dottern Katarina Helena den 4 september. Det här blev Olofs sista sjömansresa.
Hemmansägare och bonde
År 1815 blev Olof ägare till sin arvedel av hemgården och uppförde en mangårdsbyggnad på ett utskifte. Under sina tre år som sjöman födde hustrun två av barnen när Olof var ute till havs. Han var sannolikt den tidigaste i min släkt som reste till utlandet och på den tiden måste det ha varit en stor händelse och det var ju då väldigt få förunnat! Säkert kunde han berätta många historier från hans tre långa seglingar på havet med en total tid på 15 månader.
 |
| Mangårdsbyggnaden som Olof Åström uppförde omkring 1815, belägen i Lakafors |
Brodern Per Åström
Olofs äldre bror Per Åström, född 4 juli 1782, blev också sjöman för utrikes sjöfart troligen år 1814 vid Stockholms sjömanshus. Dit flyttade han antagligen samma år och bodde där åtminstone fram till 1822. En ogift Petter Åström från Piteå finns inskrìven i Stockholms sjömanshus åren 1814, 1821 och 1822. Uppgiven ålder misstämmer något, men med all sannolikhet är det rätt person eftersom matrosen Pehr Åström från Stockholm även återfinns i Piteå stads sjömanshus vid en resa 1814. Den 31 maj 1814 påmönstrade matrosen Petter Åström i Stockholm på slupen ”Carl Johan” med 19 ¾ läster destinerat till Petersburg i Ryssland. Han uppgavs vara från Piteå, 29 år och ogift och ersättningen per månad var 16 rdr. Skeppare var Casper Holtz från Stockholm och styrman var Adolph Bull från Pommern. Besättningen på fem man avmönstrade i Stockholm den 22 augusti.
Den 3 november 1814 påmönstrade Petter Åström som matros på skeppet ”Oscar” med 151 läster för att segla till London. Skepparen hette Edvard Hyckert från Stockholm med besättning på 13 man och Petter Åström angavs då vara bosatt i Stockholm. Matros Åström uppgavs vara 30 år och bosatt i Stockholm med noteringar Piteå, Göteborg. Hans förtjänst per månad var 13 rdr. Matrosen Olof Lundgren från Piteå var också med. Den 32-årige ogifta matrosen Pehr Åström från Stockholm återfinns i Piteå stads sjömanshus arkiv år 1814 då han mönstrade på skonaren ”Nore” med 49 läster den 2 oktober med J. W. Dahlin som skeppare. Besättningen avmönstrade den 16 november efter 1½ månad. Pers förtjänst per månad var 12.24 rdr bco. När hans bror Olof Åströms barn föddes i Porsnäs den 4 september 1816 var sjömannen Per Åström ett av dopvittnena, men då var Olof själv ute på havet! Per bodde hos brodern Jonas Olofsson på hemgården i Lakafors mellan åren 1817–21.
I bouppteckningen efter modern år 1821 angavs att sonen Per befann sig på ”utrikes ort” och han vistades då återigen i Stockholm där han den 3 augusti 1821 mönstrade på briggen ”Försöket” med 66½ läster. Per uppgavs då vara timmerman från Piteå, 38 år och ogift och förtjänsten per månad var 12 rdr. Skepparen var Anders Johan Mårtensson, borgare från Stockholm och besättningen bestod av ytterligare sju personer. Resan gick till Lissabon i Portugal och återkom till Stockholm via Bergen den 25 april 1822 efter drygt åtta månader. Redan samma dag påmönstrade Per Åström som timmerman på briggen ”Thelis” med 84 läster och det bar av återigen till Lissabon. Besättningen kom tillbaka till Stockholm fyra månader senare den 14 augusti. Detta är den sista uppgiften om Per i Stockholms sjömanshus arkiv för åren 1810–30. För att bli timmerman krävdes erfarenhet och det var hantverkare som utförde grövre träarbeten, såsom båtbyggen eller reparationer som krävdes ombord.
I husförhörsboken för Porsnäs, Piteå framgår att Per inflyttade till sin hemgård enligt attest från Stockholm den 21 oktober 1823 och han skrevs som dräng och närvarade vid husförhör 1824–25. Det finns en ytterligare anteckning angående attest till Stockholm daterad den 18 juni troligen 1825 (årtalet är otydligt). Därefter återfinns han inte mer på gården i Lakafors. Han angavs fortfarande ”på utrikes ort” i bouppteckningen efter fadern 1829 och det tyder på att han fortfarande var sjöman. Men i dagsläget vet jag inte mer om honom så frågan är om han förblev bosatt i Stockholm eller om han försvann på någon resa? I det digitaliserade mantalsregistret för Stockholm har jag hittat en sjöman vid namn Petter Åström 1830 och 1831 i Katarina församling, men i dagsläget vet jag inte om det är samma person. I Stockholms stads sjömanshus återfinns 1826 en Per Åström från Piteå som var 35 år och ogift. Han var med som matros på briggen Christina till Haparanda i maj och återkom i november. Åldern misstämmer dock med nio år så det är inte säkert att det är rätt Per.
Lite om sjömanslivet
Sjömansyrket var hårt och slitsamt och man visste inte vilka äventyr man skulle möta. Ibland visste man inte heller var man hamnade i världen eller när man skulle komma hem igen. Det kunde vara farligt på fartygen och man kunde råka ut för hårt väder, olyckor eller sjöröveri. Sjömanslivet var lockande för många unga män och det var ett genomgångsyrke. Som sjöman fick man se många exotiska platser och människor. Lönen var ganska bra och kamratskapet var oftast bra. Många gick till sjöss innan de fyllt femton år och långt in på 1900-talet gick snacket om att den som inte varit på sjön var ingen riktig karl. En sjöman måste kunna klättra i riggen och göra fast flaxande segel och för det krävdes mod, smidighet och styrka. Det var viktigt att det alltid fanns män på däck och därför var sjömännen oftast indelade i två lag som arbetade i skift om fyra, fem eller sex timmar. Det var utan tvekan påfrestande att vara borta från hem och familj under så långa perioder.
För att vara rätt person för sjömansyrket, övervägde kaptenerna noga vilka som var lämpliga. På vilka grunder man kunde anställas framgår av följande citat: ”Valet av manskap för resor i kalla klimat bör ske med större omsorg än annars, icke allenast med hänsyn till utredning i kläder och kojer, utan ock med afseende på karlarnas helsa. Kraftigt bygda, fylliga, fullblodiga, undersätsiga och lifliga menniskor böra föredragas framför magert och resligt folk af sorgbunden och sluten karaktär. En mild och rättvis behandling och en viss munter godmodighet från befälets sida äro i dessa klimat nödvändigare än eljest och af stor vigt med hänseende till helsovården om bord”.
En sjöman måste kunna många hantverk, exempelvis användes en speciell hammare och kniv när man drev däck, dvs. tätade mellanrummet mellan däckets plankor med lintråd eller ull och tjära för att vatten inte skulle läcka in. Tåg och segel kunde skadas av hårda vindar och för att laga dem krävdes att man kunde olika typer av knopar. Manskapets plats för vila och sömn var den så kallade”skansen” som låg intill förmasten och där fanns de väggfasta kojerna. Skansen beskrivs ofta som ett stinkande, mörkt och osunt rum och där sov sjömännen med sina fuktiga kläder på. Kojens täcke och halmmadrass luktade unket och vägglöss och annan ohyra frodades i den dåliga miljön. I kojerna förvarades också sjömanskistorna med sjömännens tillhörigheter som var deras käraste ägodel och följde med från skepp till skepp. Den fick aldrig låsas, det var att misstro sina arbetskamrater. På lockets insida fanns oftast en målning. En vanlig dekoration var korset, ankaret och hjärtat som symboliserade tro, hopp och kärlek. I ”läddikan” som var ett fack till vänster i kistan, förvarades psalmbok, värdesaker och brev. Resten av utrymmet i kistan upptogs av kläder och även ibland en påse med verktyg. Maten ombord var ofta enkel och innan resan hade man provianterat och man köpte också mat när man kom till hamnarna.
Sjömannen var garanterad tre måltider varje dag och maten bestod mest av kokt kött, ärter och andra grönsaker, medan man inte åt potatis så ofta. Det var viktigt att kosten var god för att inte bli sjuk. Livet på ett segelfartyg var både farligt och ohälsosamt, sjukdomar och skador hörde till vardagen. Brist på gott vatten och ren luft kunde orsaka skörbjugg, rödsot och många andra sjukdomar. Sjömän kunde naturligtvis hamna i vattnet ibland och alla kanske inta var så simkunniga, så det gällde att snabbt hjälpa den nödställde. Kaptenen ansvarade för medicinering och vård av sjuklingar ombord. Sjömännen behövde någon sorts trygghet om de behövde hjälp. De kunde till exempel bli så skadade att de inte kunde fortsätta arbeta och därför bildades en organisation som hette sjömanshus så tidigt som 1748. Det första sjömanshuset inrättades i Stockholm och sammanlagt har det funnits sjömanshus i 48 svenska hamnstäder. Sjömanshuset skulle ge understöd åt sjömän som på grund av ålder eller sjukdom inte längre kunde tjänstgöra. Det skulle även hålla disciplin och fungera som arbetsförmedling. De förvaltades av en oavlönad direktion bestående av fem köpmän som redde skepp (redare) och två kofferdiskeppare. Alla sjömän som mönstrade av och på fartyg skulle registreras och varje svensk sjöman i handelssjöfart skulle vara inskriven vid ett sjömanshus, normalt inom det distrikt där man var kyrkobokförd. Varje kapten var skyldig att redovisa sin besättning för sjömanshuset och därför kan man följa en sjömans arbetsliv i sjömanshusets arkivhandlingar. För att få manskap gick kaptenen till sjömanshuset och där fanns listor över de sjömän som behövde arbete. Sjömanshuset hade arbetat fram lönetabeller för sjömännen.
Under resorna fick besättningen ut kontanta pengar eller de saker som de behövde. Resten av lönen fick man när man gick i land. Sjömanshusets verksamhet fick sina pengar från sjömännen själva, redarna och kyrkan. För varje sjöman som fick arbete ombord på ett fartyg skulle redaren betala en viss summa. Segelfartyg krävde traditionellt sett en stor besättning. Detta gjorde dem dyra i drift och dessutom var seglen ofta tvungna att lagas och bytas ut regelbundet. När ångfartygen introducerades på 1800-talet slog de snabbt ut segelfartygen. De i sin tur övergavs senare för dieselfartyg. Genom historien så uppstod olika sjöfartsleder efter hur bra vindförhållandena var. Knappt 80 procent av dessa traditionella leder är i bruk ännu idag. Etablerandet av hamnar skedde där lederna började och slutade.
Källa: Allmänt om sjöfart, Internet.
Senast uppdaterad: 2015-02-04
