lördag 27 oktober 2012

Familjen Markström på Båtskatan

Texten nedan handlar om min farfars farmors föräldrar som sedan 1868 bodde på Båtskatan i Öjebyn, Piteå.

I slutet på året 1860 gifte sig drängen Fredrik Markström (1834-1899, född i Alter Holmträsk) med pigan Emma Kristina Öhlund (1832-1903, född i Gammelstaden). Hustrun hade för övrigt varit piga hos sågverksägaren Anders Hedqvist i Öjebyn ungefär mellan åren 1850-1853 (far till patron C. A. Hedqvist). Makarna bodde först i Gammelstaden (Öjebyn) som inhyses, dvs. de bodde på någon annans mark, men i november 1868 flyttade de som inhyses till området Båtskatan.

I äktenskapet föddes barnen Emma Erika (1861-1924, gift Isaksson i Sjulnäs 1919), Johan August (1863-1941, Öjebyn), Hilma Kristina (1865-1946, gift Essman i Öjebyn), Maria Matilda (1867-1915, Öjebyn och min farfars farmor), Anna Lovisa (1869-1911, Piteå), Ernst Albert (1873-1958, Båtskatan), Petter Anton (1874-1937, Öjebyn och Piteå stad) samt Amanda Elisabeth (1876-1876).

I mars 1883 förvärvade familjen en jordlägenhet på 9 kappland mantalsjord utan byggnader av under Piteå stad lydande mantalsjorden i Öjebyn och Båtskatan. Här bodde de i en liten gård och de hade även ett fähus med foderlada, ett hemlighus och en matbod. Fredrik återfinns i rullan över Öjebyns och Gamla stadens brandkår år 1888 under rubriken: "Vattenösare vid Båtskatan vintertiden, eljes pumpare": F. Markström, inh 1 man (avskrift av Anna-Stina Hedqvist. Originalet tryckt i Piteå, hos A. A. Hällgren, 1888). Det berättas att Fredrik var med om att anlägga den fina stenmuren runt kyrkan. 

Av barnen blev Emma bagerska på Båtskatan, August som var gift två gånger bodde i närheten av Öjeby kyrka och arbetade som stuvare i Munksund och skötte också klockringningen. Han var först gift med prästdottern Katarina Magdalena Hällström (1846-1926), men båda äktenskapen var barnlösa. Matilda var småskolelärarinna åren 1883-1890 och gifte sig 1891 med arbetaren N. P. Öberg och de köpte en del av ett hemman på Båtskatan 1892 (Öjebyn 34:12 och senare 31:30), Lovisa gifte sig med kusken Eriksson och de bodde vid Hospitalet i Piteå. Sönerna Ernst och Anton jobbade på stuveriet och ungefär vid sekelskiftet blev de båda skomakare och tillverkade näbbskor. Anton övertog gården som i bouppteckningen efter hans hustru 1911 värderades till 3000 kr (9 kappland från Piteå stad på Båtskatan).

Nedan är kopior av bouppteckningen efter Fredrik som förrättades år 1900. På den gamla delen av kyrkogården finns Fredrik och Emmas gravstenar kvar och de är riktigt fina och säkert bekostade på den tiden. 







Fredrik Markströms fina gravsten på gamla kyrkogården i Öjebyn






Emma Markströms gravsten





Foton av barnen August, Matilda, Hilma, Anton och Ernst (till vänster ses Ernsts fru Agnes).

onsdag 24 oktober 2012

Fattigvård och fattiggård

I äldre tider var fattigvården det samma som det vi idag kallar socialförvaltningen. Uppgifter om dem som hamnade där kan hittas i fattigvårdsstyrelsens arkiv. De ärenden som behandlades på fattigvårdsstyrelsens sammanträden var av mycket varierande slag. Genom protokollen får man en aning om vad som hände och hur det var att leva som fattig.

De fattiga delades in i två klasser. Till första klassens fattighjon räknades alla som av ålder, kropps- eller sinnessjukdom var oförmögna att arbeta. Dit hörde även barn som var föräldralösa eller om föräldrarna av någon orsak inte kunde ta hand om dem. Till andra klassen räknades de som ständigt eller tillfälligt fick fattigunderstöd i olika grad.

Att bli intagen på fattiggården innebar hårda regler. Dit kunde hjonen få komma om de skulle gå i skola eller konfirmeras, om de var utblottade, platslösa eller arbetsovilliga. Dit kom också de gamla, orkeslösa eller krymplingar. Den åldrings- och sjukvård som vi har idag fanns inte då. Fattighjonet skulle i den mån deras krafter tillät, arbeta för vård och uppehälle.

År 1918 flyttade min farfars farfars bror Anders Öberg (1850-1926) från Håkansön till Pitholm (Munksund) i Piteå. Han var ogift och jobbade som sågverksarbetare. Enligt en notering i husförhörslängden kom han till fattiggården i Öjebyn. Från Centralarkivet i Piteå har jag fått de uppgifter som finns för Anders rörande fattiggården och fattigvårdsunderstöd. No 68 Anders Öberg från Kommunalhemmet blev intagen på fattighemmet den 23 april 1920 och blev utskriven den 18 november. Ansvarsförbindelse Piteå sockens fattigvård. Kostnaden för denna tid var 2 kr per dag och totalt 420 kr (30/1 1920 138 kr för 69 dagar, 30/9 184 kr för 92 dagar och 18/11 98 kr för 49 dagar. Kostnaden påfördes fattigkassan. Trots att han uppgavs vara 65 år är detta med största sannolikhet rätt person, men han var rätteligen 70 år då.

I en förteckning över personer som erhållit fattigvårdsunderstöd i Piteå sockens fattigvårdssamhälle i Norrbottens län år 1926 framgår att Anders Öberg fick 262 kr i understöd och att han flyttade till sjukhemmet den 21 september 1925. Däremot finns inga uppgifter för Anders från sjukhemmet där han avled 1926, 76 år gammal.





onsdag 17 oktober 2012

Kängskor, "Pitenäbbar" och skomakare


Foto Christer Öberg 2012


Näbbskor och "Pitenäbbar"

I början av 1900-talet behövdes bland annat skor, handskar och seldon. Man lämnade in sina skinn och hudar för lönberedning eller köpte läder från garverierna för att själv eller hos en skomakare tillverka dessa produkter. 

Näbbskorna med sin säregna och utpräglade karaktär bär på ett kulturarv åtminstone sedan 1500-talet. Dessa skor tillverkades senare av granbarksgarvat läder och de blev riktigt varma tack vare att man hade grovt starrhö i dem. Fram till mitten av 1900-talet var det näbbskorna som dominerade och skomakare fanns så gott som i varje by. Det som kännetecknar äkta näbbskor är den runda botten, vilket innebär att de går i ett stycke under hela skon ända upp till ovanlädret. Både botten- och ovanlädret garvas med en så kallad "rårand", dvs. att lädret inte är helt genomgarvat i mitten. Det gjorde att det lätt fuktade lädret var enklare att forma upp på sidorna om lästen mot ovanlädret genom att vecken "packas" ihop med ett speciellt verktyg, "packare". Skaftlädret maskinsys fast i bottenlädret när hälen gjorts färdig, plösen maskinskys ihop med ovanlädret med en dubbel söm. Skon kunde underhållas genom att man pliggade på en slitsula av tjockt läder.

Det är ingen skillnad på höger eller vänster på desssa skor och på kvinnoskor går snörningen ända upp längs skaftet. Man hade trämallar för att tillverka olika storlekar och skorna syddes med beckad tråd som tvinnats fast på svinborst. Borst fungerade som nål efter att ha gjort hål med en pryl (syl). 

Pitetrakten var troligen det största näbbskosömnadsdistriktet på 1930-talet med ca 70-80 skomakare. Det fanns ett stort antal skomakare i Öjebyn och på området Båtskatan. Vid den tiden kostade ett par näbbskor ca 7 kr och skomakaren fick ca 1,50 kr för att sy ett par. Här tillverkades de så kallade "Pitenäbbarna" med hel botten av läder. Ofta arbetade man måndag-fredag från 06 till ca 21-22 och då hann man sy ca 5 par per dag, samt lördagar 06-18 och ca 4 par (dvs. ca 30 par per vecka). I slutet av 1940-talet kunde ett par herrskor säljas för ca 4,15 kr och 3,40 kr för kvinnoskor. Mot slutet av 1950-talet kostade ett par näbbskor 9 kr.

På 1940-talet kom den fabriksgjorda Bondeförbundarn (gummisko med läderskaft) och lite senare introducerades även Graningekängan. Detta innebar slutet för näbbskorna, men de fick en renässans på 1970- och 1980-talet och tillverkas än idag hos Kero AB i Sattajärvi.

Källa: En hantverksresa - Näbbskor och granbarksgarvning i Böle från 1981 (UR Play 2012), samt text av Jan Sandlund, Bölebyns garveri 2012.


Skomakare på Båtskatan i Öjebyn

Johan Öberg som 12-åring 1907
Som 17-åring (1911) var min farfars far Johan Öberg (1894-1955) färdig skomakare, eller så kallad näbbskomakare. Johan lärde sig hantverket och yrket som lärling hos sina morbröder Ernst (1873-1958) och Anton Markström (1874-1937), som också bodde på Båtskatan i Öjebyn, Piteå i Norrbotten (de skrevs som sågverksarb 1900). I bouppteckningen efter Johans mor Matilda som dog 1915 upptogs en skosymaskin som hade det högsta värdet av inventarierna med 225 kr (motsvarar inköp av lika mycket varor som för 8500 kr med penningvärdet för år 2009). Johan övertog det lilla jordbruket efter sina föräldrar genom köp redan 1914. Han blev även i unga år stuveriarbetare ("sjåare") i Munksund och skötte också klockringningen i Öjeby kyrka efter sin morbror August. Johans bror Erik Öberg (1906-1989) var också i unga år skomakeriarbetare och flyttade till Skellefteå 1923 och jobbade i ca tio år på Kågströms skor. 



 

Den unge skomakaren Erik Öberg som här ses i arbete.

Skomakare vid Kågströms skor i Skellefteå
Erik Öberg med näbbskor på fötterna.
Urklipp från förhörsboken 1913-1929 för familjen Öberg på Båtskatan.

På Båtskatan i Öjebyn fanns det lite senare under 1900-talet fyra skomakarverkstäder som ägdes av Ernst Markström och söner, Anton Markström och söner (Anton flyttade till Piteå stad), Knut Markström och söner samt även en andelsverkstad.  I bouppteckningen efter Anton Markströms hustru 1911 framgår att han ägde hälften av en skomaskin till ett värde på 20 kr, skomakeriverktyg och en disk värd 12 kr. 

De flesta som bodde på Båtskatan var "sjåare" på somrarna och näbbskomakare eller skogsarbetare på vintern. Ernst söner Nils och Sven var skomakare (Sven emigrerade till USA). Av Antons söner var Karl (1905-1978) skomakare i Piteå och han startade tillsammans med John Eriksson en skomakarrörelse i Piteå 1943. Vid den tiden fanns det ett dussintal skomakerier i Piteå.
Ernst Markström i unga år
Agnes (Ernst fru), systern Hilda Essman,
bröderna Anton och Ernst Markström


Familjen Ernst och Agnes Markström, Båtskatan. Tidigt 1920-tal.
F. v. Nils, Melker, Ernst, Sven, Gösta, Axel, Rut, Agnes och Bengt.





Urklipp från utflyttade från Piteå i november 1923, som visar dels Johan Öbergs flytt till Hälleström men även skomakeriarbetarna Sven Erik Markström (f.1905, se ovan), Konrad Fritiof Vikman f.1901 och Karl Albert Gottfrid Eriksson f.1898 samt handelsbiträdet Erik Andreas Johansson f.1902. Dessa flyttade till Skellefteå stad för att arbeta för E. Kågström & Co







Johans skomakeri i Hälleström

Johan Öberg i arbete omkring 1936
Johan Öberg flyttade med sin familj från Båtskatan till Hälleström, Norrfjärden 1923 och övertog hemmanet efter sina svärföräldrar. Han var byns skomakare fram till 1950-talet och gjorde även skinnhandskar. Förutom att han även var bonde så jobbade han fortsatt som stuvare i Munksund på somrarna och dessutom senare som sågverksarbetare på ångsågen i Luleå. I Hälleström hade Adolf Fredrik Bergström (1865-1918) varit skomakare åtminstone sedan 1880-talet. 

I Hälleström hade Johan sitt eget skomakeri, men i Öjebyn kan han ha jobbat för sina morbröder. Han hade ofta hjälp av skomakaren Gustaf Emil Holmgren (1883-1976, född i   Rosvik) från grannbyn Långträsk. I den så kallade verkstadsdelen på Johans gård satt de vintertid och sydde nya skor, pliggade, halvsulade och lagade skor åt bygdens folk. Johan sålde skor till grannen Klas Markström som sedan 1924 hade en diversehandel i byn där han sålde skorna vidare. Min farfar Einar som var född 1917 lärde sig skomakeriets grunder men det blev inte mer än så. I bouppteckningen efter Johan Öberg 1955 värderades skomaskin med verktyg till 100 kr. Skosymaskin finns fortfarande kvar som ett minne från svunna tiders hantverk.
Skomakarna Emil Holmgren och Johan Öberg med interiör från "verkstadsdelen" på Johans
gård. Till höger ses skosymaskinen. Foto troligen från ungefär 1936. På bilden ses tio par 
nytillverkade och gnistrande kängskor. Kanske en dags total tillverkning.
Bevarade tillbehör från Johan Öbergs skomakeri 2012 i ett träskrin från hans svärfars far.
Här ses en bit läder, syl, tråd, svinborst och beck.
Två av Johans mallar till vuxen och barnsko.
Anton Öberg med sin mormors fars kängskor
från början av 1930-talet, samt ett par mansskor i storlek 42.

Mer om skomakare


Senast uppdaterad: 2019-07-24

tisdag 16 oktober 2012

Sjömännen Åström från Piteå

Min farfars farfars farfar Olof Åström (1783-1862) var sjöman för utrikes sjöfart åren 1813-1816. Brodern Per Åström (f. 1782) blev sjöman vid samma tid. Vid Landsarkivet i Härnösand förvaras Piteå stads sjömanshus arkiv med handlingar rörande sjömän och annat sjöfolk som har varit inskrivna vid sjömanshuset. Dessa serier inleds dock först 1841. I räkenskaperna i serien över huvudböcker finns förteckningar över inskrivna sjömän mellan åren 1813–20 och där har uppgifter om Olof Åström påträffats. Här nedan är en sammanställning om sjömansbröderna Åström samt lite kort om sjömansyrket.

Olof var född på gården "Låggers" i Lakafors (Porsnäs nr 11) och gifte sig 1810 med Katarina Helena Öberg (1782-1865) från Kopparnäs. De flyttade som inhyses till Gammelstaden 1811 och Olof noterades som dräng. Olof Åström skrevs in som en av sex sjömän för utrikes sjöfart år 1813. Två av dem var från Skellefteå,  tre från Piteå stad och samtliga skulle göra sin första resa. Samma år blev 32 personer inskrivna som sjömän för inrikes sjöfart, bland dessa var Olofs då 19-årige svåger Johan Öberg (1794-1816, var bara med på en fyra månader lång resa till Stockholm som jungman samma år).




Inskrivna sjömän vid Piteå stads sjömanshus 1813 för utrikes och inrikes sjöfart.


Första resan 1813, sex månader lång

Olof Åström seglade sin första resa som matros på briggen ”Ulrika” med 123 2/3 läster, som han mönstrade på den 8 juni 1813. Hustrun var då havande med en dotter som föddes den 20 september samma år och döptes till Anna. Fartyget var destinerat på Nordsjön och vidare efter ”ordres”, vilket är franska för order och det betyder sannolikt att resan vidare från Nordsjön inte var bestämd vid påmönstringen. Två vanliga destinationer var London i Storbritannien och Lissabon i Portugal. Besättningen som var mellan 17–30 år bestod av skepparen Olof Brodin från Gävle, styrmannen Jon Berggren (Piteå stad), timmermannen Moses Bergmark (Gagsmark), de fyra matroserna Olof Lundström (Grubba), Per Lindqvist (Tuva), Johan Grönlund (Stockholm) och Olof Åström (Porsnäs), jungmännen Hans Wikman (Ursviken) och Johan Lidström (Piteå stad), kocken Anders Sandström (Piteå stad) och ”Capitvakt:” Jonas Höglander (Piteå stad). Den ackorderade månadshyran för Olof och två andra matroser var 13 riksdaler banco (totalt 78 rdr bco). Efter sex månader avmönstrade besättningen i Göteborg den 8 december. Ingen uppgift om detta har återhittats i Göteborgs sjömanshus arkiv. För Jonas Höglander noterades att han anlände till Piteå den 23 december. Väl hemma i Lakafors fick Olof se sin tre månaders dotter Anna.

Matros var benämning på sjöman bland däcksfolket, mer befaren än en lättmatros som i sin tur är mer befaren än en jungman. Arbetsuppgifterna var huvudsakligen att sköta fartygets underhåll och vård, vara med på bryggan där fartyget navigeras och styrs och vid lastning och lossning, samt att kontrollera surrningen av lasten.


Förteckning över sjömanshusets inkomster 1813.

Andra resan 1814, fyra månader lång

Olofs andra resa blev på fregatten ”Skeppet Piteå” med 200 läster destinerat på Nordsjön och vidare efter ”ordres”. Påmönstring skedde den 11 juli 1814 och skepparen var borgaren Carl Nyberg från Piteå. Den övriga besättningen bestod av styrman Jonas Berggren (Piteå stad), timmerman Gustaf Wikdahl (f. 1775, Furunäs), båtsman Olof Lundström (f. 1784, Grubba), de sex matroserna Per Lindqvist (f. 1784, Tuva), Johan Lund (f. 1789, Ursviken), Olof Åström (f. 1783, Porsnäs), Johan Grönlund (f. 1788, Skellefteå), Hans Wikman (f. 1789, Ursviken) och Nils Ekman (f. 1789, Öjebyn), de sex jungmännen Jacob Holmqvist (f. 1785, Bergsbyn), Nils Boström (f. 1790, Bodviken), Johan Nordström (f. 1796, Piteå stad), Anders Sandström (f. 1796, Piteå stad), Anders Wiklund (f. 1794, Kopparnäs) och Olof Markström (f. 1798, Öjebyn), kocken Nils Björk (f. 1796, Böle) och ”Captvakt” Per Abraham Carlberg (f. 1800, Piteå stad). Den ackorderade månadshyran för Olof Åström och fyra andra matroser var 15 rdr och 24 skillingar bco, medan styrmannen hade 20. Besättningen mönstrade av efter fyra månader den 17 november. Även under denna resa var Olofs hustru havande med dottern Katarina Helena som föddes den 10 december, men dog den 13 mars 1815.

Tredje och sista resan, fem månader lång

Olofs tredje och sista resa blev på briggen ”Catarina Wilhelmina” med 64 ¾ läster, där han mönstrade på som matros den 17 juni 1816 som var destinerat till Stockholm. Skeppare och styrman var 63-årige Hans Hortlander (Piteå stad) och övrig besättning från Piteå var timmerman Jon Sandberg (f. 1787), de tre matroserna Sven Gustaf Landström (f. 1794), Olof Åström (f. 1783) och Per Olofsson Bergman (f. 1781) samt den 15-årige kocken Johan Hortling. Samtliga utom de två sistnämnda avmönstrade den 14 november efter fem månader och de övriga två den 17 augusti. Månadshyran var 20 rdr för skepparen, 10 för de övriga utom kockens som bara var 2.32. Olofs och en ytterligare matros samt timmermannens totala förtjänst för hyror blev 50.61 rdr bco. Att döma av resans längd kanske även denna tur gick till något annat land. Även under denna resa födde Olofs hustru ett barn, dottern Katarina Helena den 4 september. Det här blev Olofs sista sjömansresa.

Hemmansägare och bonde

År 1815 blev Olof ägare till sin arvedel av hemgården och uppförde en mangårdsbyggnad på ett utskifte. Under sina tre år som sjöman födde hustrun två av barnen när Olof var ute till havs. Han var sannolikt den tidigaste i min släkt som reste till utlandet och på den tiden måste det ha varit en stor händelse och det var ju då väldigt få förunnat! Säkert kunde han berätta många historier från hans tre långa seglingar på havet med en total tid på 15 månader.

Mangårdsbyggnaden som Olof Åström uppförde omkring 1815, belägen i Lakafors

Brodern Per Åström

Olofs äldre bror Per Åström, född 4 juli 1782, blev också sjöman för utrikes sjöfart troligen år 1814 vid Stockholms sjömanshus. Dit flyttade han antagligen samma år och bodde där åtminstone fram till 1822. En ogift Petter Åström från Piteå finns inskrìven i Stockholms sjömanshus åren 1814, 1821 och 1822. Uppgiven ålder misstämmer något, men med all sannolikhet är det rätt person eftersom matrosen Pehr Åström från Stockholm även återfinns i Piteå stads sjömanshus vid en resa 1814. Den 31 maj 1814 påmönstrade matrosen Petter Åström i Stockholm på slupen ”Carl Johan” med 19 ¾ läster destinerat till Petersburg i Ryssland. Han uppgavs vara från Piteå, 29 år och ogift och ersättningen per månad var 16 rdr. Skeppare var Casper Holtz från Stockholm och styrman var Adolph Bull från Pommern. Besättningen på fem man avmönstrade i Stockholm den 22 augusti.

Den 3 november 1814 påmönstrade Petter Åström som matros på skeppet ”Oscar” med 151 läster för att segla till London. Skepparen hette Edvard Hyckert från Stockholm med besättning på 13 man och Petter Åström angavs då vara bosatt i Stockholm. Matros Åström uppgavs vara 30 år och bosatt i Stockholm med noteringar Piteå, Göteborg. Hans förtjänst per månad var 13 rdr. Matrosen Olof Lundgren från Piteå var också med. Den 32-årige ogifta matrosen Pehr Åström från Stockholm återfinns i Piteå stads sjömanshus arkiv år 1814 då han mönstrade på skonaren ”Nore” med 49 läster den 2 oktober med J. W. Dahlin som skeppare. Besättningen avmönstrade den 16 november efter 1½ månad. Pers förtjänst per månad var 12.24 rdr bco. När hans bror Olof Åströms barn föddes i Porsnäs den 4 september 1816 var sjömannen Per Åström ett av dopvittnena, men då var Olof själv ute på havet! Per bodde hos brodern Jonas Olofsson på hemgården i Lakafors mellan åren 1817–21.

I bouppteckningen efter modern år 1821 angavs att sonen Per befann sig på ”utrikes ort” och han vistades då återigen i Stockholm där han den 3 augusti 1821 mönstrade på briggen ”Försöket” med 66½ läster. Per uppgavs då vara timmerman från Piteå, 38 år och ogift och förtjänsten per månad var 12 rdr. Skepparen var Anders Johan Mårtensson, borgare från Stockholm och besättningen bestod av ytterligare sju personer. Resan gick till Lissabon i Portugal och återkom till Stockholm via Bergen den 25 april 1822 efter drygt åtta månader. Redan samma dag påmönstrade Per Åström som timmerman på briggen ”Thelis” med 84 läster och det bar av återigen till Lissabon. Besättningen kom tillbaka till Stockholm fyra månader senare den 14 augusti. Detta är den sista uppgiften om Per i Stockholms sjömanshus arkiv för åren 1810–30. För att bli timmerman krävdes erfarenhet och det var hantverkare som utförde grövre träarbeten, såsom båtbyggen eller reparationer som krävdes ombord.

I husförhörsboken för Porsnäs, Piteå framgår att Per inflyttade till sin hemgård enligt attest från Stockholm den 21 oktober 1823 och han skrevs som dräng och närvarade vid husförhör 1824–25. Det finns en ytterligare anteckning angående attest till Stockholm daterad den 18 juni troligen 1825 (årtalet är otydligt). Därefter återfinns han inte mer på gården i Lakafors. Han angavs fortfarande ”på utrikes ort” i bouppteckningen efter fadern 1829 och det tyder på att han fortfarande var sjöman. Men i dagsläget vet jag inte mer om honom så frågan är om han förblev bosatt i Stockholm eller om han försvann på någon resa? I det digitaliserade mantalsregistret för Stockholm har jag hittat en sjöman vid namn Petter Åström 1830 och 1831 i Katarina församling, men i dagsläget vet jag inte om det är samma person. I Stockholms stads sjömanshus återfinns 1826 en Per Åström från Piteå som var 35 år och ogift. Han var med som matros på briggen Christina till Haparanda i maj och återkom i november. Åldern misstämmer dock med nio år så det är inte säkert att det är rätt Per. 

Lite om sjömanslivet

Sjömansyrket var hårt och slitsamt och man visste inte vilka äventyr man skulle möta. Ibland visste man inte heller var man hamnade i världen eller när man skulle komma hem igen. Det kunde vara farligt på fartygen och man kunde råka ut för hårt väder, olyckor eller sjöröveri. Sjömanslivet var lockande för många unga män och det var ett genomgångsyrke. Som sjöman fick man se många exotiska platser och människor. Lönen var ganska bra och kamratskapet var oftast bra. Många gick till sjöss innan de fyllt femton år och långt in på 1900-talet gick snacket om att den som inte varit på sjön var ingen riktig karl. En sjöman måste kunna klättra i riggen och göra fast flaxande segel och för det krävdes mod, smidighet och styrka. Det var viktigt att det alltid fanns män på däck och därför var sjömännen oftast indelade i två lag som arbetade i skift om fyra, fem eller sex timmar. Det var utan tvekan påfrestande att vara borta från hem och familj under så långa perioder.

För att vara rätt person för sjömansyrket, övervägde kaptenerna noga vilka som var lämpliga. På vilka grunder man kunde anställas framgår av följande citat: ”Valet av manskap för resor i kalla klimat bör ske med större omsorg än annars, icke allenast med hänsyn till utredning i kläder och kojer, utan ock med afseende på karlarnas helsa. Kraftigt bygda, fylliga, fullblodiga, undersätsiga och lifliga menniskor böra föredragas framför magert och resligt folk af sorgbunden och sluten karaktär. En mild och rättvis behandling och en viss munter godmodighet från befälets sida äro i dessa klimat nödvändigare än eljest och af stor vigt med hänseende till helsovården om bord”.

En sjöman måste kunna många hantverk, exempelvis användes en speciell hammare och kniv när man drev däck, dvs. tätade mellanrummet mellan däckets plankor med lintråd eller ull och tjära för att vatten inte skulle läcka in. Tåg och segel kunde skadas av hårda vindar och för att laga dem krävdes att man kunde olika typer av knopar. Manskapets plats för vila och sömn var den så kallade”skansen” som låg intill förmasten och där fanns de väggfasta kojerna. Skansen beskrivs ofta som ett stinkande, mörkt och osunt rum och där sov sjömännen med sina fuktiga kläder på. Kojens täcke och halmmadrass luktade unket och vägglöss och annan ohyra frodades i den dåliga miljön. I kojerna förvarades också sjömanskistorna med sjömännens tillhörigheter som var deras käraste ägodel och följde med från skepp till skepp. Den fick aldrig låsas, det var att misstro sina arbetskamrater. På lockets insida fanns oftast en målning. En vanlig dekoration var korset, ankaret och hjärtat som symboliserade tro, hopp och kärlek. I ”läddikan” som var ett fack till vänster i kistan, förvarades psalmbok, värdesaker och brev. Resten av utrymmet i kistan upptogs av kläder och även ibland en påse med verktyg. Maten ombord var ofta enkel och innan resan hade man provianterat och man köpte också mat när man kom till hamnarna.

Sjömannen var garanterad tre måltider varje dag och maten bestod mest av kokt kött, ärter och andra grönsaker, medan man inte åt potatis så ofta. Det var viktigt att kosten var god för att inte bli sjuk. Livet på ett segelfartyg var både farligt och ohälsosamt, sjukdomar och skador hörde till vardagen. Brist på gott vatten och ren luft kunde orsaka skörbjugg, rödsot och många andra sjukdomar. Sjömän kunde naturligtvis hamna i vattnet ibland och alla kanske inta var så simkunniga, så det gällde att snabbt hjälpa den nödställde. Kaptenen ansvarade för medicinering och vård av sjuklingar ombord. Sjömännen behövde någon sorts trygghet om de behövde hjälp. De kunde till exempel bli så skadade att de inte kunde fortsätta arbeta och därför bildades en organisation som hette sjömanshus så tidigt som 1748. Det första sjömanshuset inrättades i Stockholm och sammanlagt har det funnits sjömanshus i 48 svenska hamnstäder. Sjömanshuset skulle ge understöd åt sjömän som på grund av ålder eller sjukdom inte längre kunde tjänstgöra. Det skulle även hålla disciplin och fungera som arbetsförmedling. De förvaltades av en oavlönad direktion bestående av fem köpmän som redde skepp (redare) och två kofferdiskeppare. Alla sjömän som mönstrade av och på fartyg skulle registreras och varje svensk sjöman i handelssjöfart skulle vara inskriven vid ett sjömanshus, normalt inom det distrikt där man var kyrkobokförd. Varje kapten var skyldig att redovisa sin besättning för sjömanshuset och därför kan man följa en sjömans arbetsliv i sjömanshusets arkivhandlingar. För att få manskap gick kaptenen till sjömanshuset och där fanns listor över de sjömän som behövde arbete. Sjömanshuset hade arbetat fram lönetabeller för sjömännen.

Under resorna fick besättningen ut kontanta pengar eller de saker som de behövde. Resten av lönen fick man när man gick i land. Sjömanshusets verksamhet fick sina pengar från sjömännen själva, redarna och kyrkan. För varje sjöman som fick arbete ombord på ett fartyg skulle redaren betala en viss summa. Segelfartyg krävde traditionellt sett en stor besättning. Detta gjorde dem dyra i drift och dessutom var seglen ofta tvungna att lagas och bytas ut regelbundet. När ångfartygen introducerades på 1800-talet slog de snabbt ut segelfartygen. De i sin tur övergavs senare för dieselfartyg. Genom historien så uppstod olika sjöfartsleder efter hur bra vindförhållandena var. Knappt 80 procent av dessa traditionella leder är i bruk ännu idag. Etablerandet av hamnar skedde där lederna började och slutade.

Källa: Allmänt om sjöfart, Internet.


Senast uppdaterad: 2015-02-04

fredag 12 oktober 2012

Småskollärarinnan Matilda Markström i Piteå

Mathilda Markström, 1880-tal.
Min farfars farmor Maria Mathilda Markström, gift Öberg (1867-1915) var småskollärarinna i Piteå socken mellan åren 1883-1891. Farfar berättade om det för mig och att hon hade en mycket vacker handstil. Det fick mig intresserad av att ta reda på mer om detta och jag kontaktade Centralarkivet i Piteå och Landstingsarkivet i Luleå som hjälpte mig med uppgifter och kopior och det ger en ganska bra inblick i hur läraryrket såg ut i slutet av 1800-talet. Det här blogginlägget är en kortversion av min bok.

Mathilda var född i Öjebyn 1867 och dotter till inhyses Fredrik Markström och hans hustru Emma Kristina, född Öhlund. Familjen bodde på Båtskatan och som tolvåring, 1879 gick Mathilda ut folkskolan i Öjebyn. Hon hade högsta betyg 3 (med beröm godkänd) i flit, uppförande, fattningsförmåga, rätt- och välläsning, biblisk historia, katekesen och välskrivning. I räkning, sång och rättskrivning hade hon 2 (godkänd). I geografi, svensk historia, språk- och naturlära, samt geometri hade hon 1 (försvarlig). Hon hade högst betyg i de ämnen som sannolikt var de viktigaste på den tiden. Mathilda skrevs in i den frivilliga fortsättningsskolan för Öjebyn och Gamla staden (dvs. årskurs 7 och 8) den 30 januari 1880 och där gick hon troligen till och med år 1881 (dock framgår inga betygsuppgifter). Förmodligen hade hon varit duktig och flitig i skolan och det är tänkbart att det var hennes föräldrar som ville att hon skulle bli lärarinna. Eller rent av var det hennes lärare Israel Andersson som föreslog detta till den unga eleven.

Bland eleverna som tog avgångsexamen vid småskoleseminariet i Öjebyn 12 och 13 december 1882, var den då 15-åriga Matilda Markström. Dag ett bestod av prov i praktisk undervisningsförmåga och dag två av teoretiska kunskaper. 19 elever fick mer än godkänd i huvudbetyg och 14 fick godkänt, däribland Matilda. Fem elever blev underkända. Samtliga fick vitsord för flit och uppförande.



Kopia från småskoleseminariet i Öjebyn 1882 för Matilda Markström

Efter detta sökte och fick Mathilda en ledig småskollärartjänst i Piteå socken. Vårterminen 1883 undervisade hon vid den flyttbara småskolan i Harrbäcken och höstterminen i Lakafors, i nuvarande Norrfjärdens församling. Hennes årslön de två första åren var 200 kr (det motsvarar cirka 9 400 kr med 2007 års penningvärde och hade fri bostad och ved. Det var alltså ett väldigt lågavlönat yrke att vara lärare på den tiden. Frågan är också hur det var för den unga Matilda att vara lärare och bo borta i skolhuset.



Matildas ansökan till en småskollärarinnebefattning som 16-åring 1883

Ur hennes examenskatalog för Lakafors småskola från höstterminen 1883 framgår det att hon hade 19 elever som kom från byarna Lakafors, Håkansön, Pålmark och Tranuträsk. Av dessa gick åtta i första klass (födda 1875–76) och resterande 11 i andra klass (födda 1871–75). Terminen omfattade 78 dagar och avslutades den 17 december. De som gick i första klass undervisades i skrivning, räkning, sång och gymnastik, samt fyra av eleverna hade innanläsning ur Gamla testamentet och katekesen. Eleverna i andra klass läste biblisk historia i Gamla och Nya testamentet, katekesen, modersmålet, skrivning, räkning, geografi, historia, naturkunnighet, sång och gymnastik. Två av de eleverna gav Matilda betyget 4 (mycket god) i uppförande och flit.

                                                                   

Kopia från examenskatalogen 1883 och Matildas vackra underskrift.



Matilda skolade terminvis i Harrbäcken och i Lakafors fram till och med år 1887 och lönen höjdes till 250 kr läsåret 1885. År 1888 hade hon sin tjänst vid de flyttbara småskolorna i Harrbäcken och i Harrträsk och lönen hade då ytterligare stigit till 275 kr (cirka 15 100 kr med 2007 års penningvärde). Åren 1889–90 hade hon en tjänst vid den fasta småskolan i Porsnäs med en årslön på 300 kr (ungefär 15 500 kr med penningvärdet för 2007).

Det finns även en gammal Bibel som Matilda har skrivit sitt namn i daterat den 7 september 1887. När man bläddrar i den kan man känna att det är en vältummad bok som Matilda antagligen även använda i sin undervisning och hon har strukit under flertalet verser. Här är några bilder därifrån.








Den 20 juni 1891 gifte Matilda sig vid 24 års ålder med arbetaren Nils Petter Öberg (1860–1919) från grannbyn Håkansön. Hon titulerades då fortfarande som skollärarinna, men efter giftermålet fick hon inte stå kvar i tjänst enligt dåvarande lag. Matilda verkar inte ha undervisat något vårterminen 1891 utan slutade sin undervisning höstterminen 1890 (läsåret 1891 var Emma Marklund lärarinna i Porsnäs).

Matilda var lärarinna i åtta års tid och vid fyra olika småskolor. Matilda hade en mycket fin handstil och det finns en hel del bevarat som hon har skrivit, bland annat examenskatalogen från 1883. Redan då hade hon en fin handstil, så säkert hade hon övat mycket på att skriva. Ofta brukade hon avsluta något hon skrev med en kort bibelvers så hon kunde säkert otaliga verser utantill. På den tiden var ju kristendomskunskap en mycket viktig del i undervisningen. I min ägo finns hennes bok med namnsdagar kallad ”Vägmärken” och det äldsta hon har skrivit där är från november 1886 då hennes syskon Hilma och August besökte henne i Lakafors. Den 25 februari 1894 skrev hon några verser med rubriken ”Det vigtiga valet” med rubriken ”Verlden eller Gud” med versen ”Si jag hafver idag satt dig före lifvet och det goda, döden och det onda” (5 Mos 30:13). Sju dagar senare (den 2 mars) föddes det första barnet, så kanske var hon rädd för att barnet inte skulle överleva födseln. Verserna på bokens tre sista sidor återfinns nedan.
















Familjen nedtecknad på lösblad av Matilda.






















Senast uppdaterad: 2015-06-20.

Min egen antavla

Det var ett bra tag sedan jag skrev något här på min forskarblogg. Men nu har jag efter nogsamt arbete lagt ut min egen antavla under 8 gen...