torsdag 30 augusti 2018

Klockringare i Piteå

Den viktiga uppgiften att sköta klockringningen i kyrkorna förr i tiden kunde innehas av en vanlig bonde, men utan notering. Därför kan nog många ringare vara försatta i historiens dunkel.


Klockare var tidigare ett kyrkligt ämbete, som ursprungligen eller under medeltiden medförde uppgiften att vårda kyrkan och dess inventarier samt ombesörja klockringningen. På 1600-talet började man av klockaren kräva förmågan att undervisa i sång och leda kyrksången där en särskild kantor inte fanns. Vid samma tid fick klockaren även uppdrag att lära ungdomen att läsa och skriva. Detta medförde att klockarsysslan ofta gavs åt en präst. Som en anekdot kan nämnas att Porsnäsbonden Per Nilsson Laggare (1665-1742) fick särskild ersättning "för det han med trumban gifwit tekn till giudstjensten" i Öjebyns kyrka. Han trummade istället för den klockringning som var omöjlig på grund av att kyrkklockan var nedtagen. Efter att ha uppsatt klockorna brände ryssarna av taket på kyrkan 1721, varvid den större klockan smälte.


Här har jag uppgifter om två klockringare i Öjebyns kyrka i Piteå och en i Norrfjärden som kommer från muntliga uppgifter.  Det var en konst att få rätt klang på de manuella klockorna och att få dem att ringa utan extra klämtningar. Det sägs att när man ringde upp den stora klockan så klappen slog dubbelslag sjöng den särskilt vackert. Vanligtvis ringde man endast den stora klockan, men på jul, påsk, pingst och midsommarafton ringde man båda klockorna.


Johan August Markström (1863-1941) bodde som gårds- och jordägare i ett fint timrat hus i närheten av Öjebyns kyrka. Han var klockringare enligt min farfar. August var min farfars fars morbror och han var gift med prästdottern Katrina Magdalena Nygren (f.1846) från Älvsbyn.



Ernst Johan Öberg (1894-1955, min farfars far) blev i unga år klockringare i Öjebyns kyrka och han bodde på området Båtskatan strax sydost om kyrkan. Han var August Markströms systerson och tog sannolikt över klockringningen efter honom. Öberg flyttade med sin familj till Norrfjärden 1923. Det finns ingen uppgift om att han innehade uppgiften att sköta klockringningen i det medeltida klocktornet vid kyrkan. Min farfar berättade att han brukade följa med sin far ibland och att man fick hålla för öronen då klockorna ringde för det höga ljudet.


Karl Helmer Åkerlund (1875-1947) var klockringare i Norrfjärdens kyrka, något som inte heller framgår i källorna där han står som hemmansägare och bonde.

lördag 11 augusti 2018

Tillfällighetsfynd igen!

Att kontinuerligt "googla" på förfäder kan verkligen ge oanade tillfällighetsfynd!
Helt nyligen sökte jag på min sambos förfader Henrik Vanha, som var bonde i finska Kolari. Jag sökte på måfå på "Henrik Vanha Kolari och får en träff i The Norwegian Historical Data Centre. Det visar sig att Henrik Vanha med sin hustru Elisabeth Samuelsdotter och döttrarna Lydia och Marie bor i Vadsö. Henrik är fiskare och de hyr en lägenhet av Ole Estensen Haasen i bynes västra del. 26 personer bor här fördelat på nio familjer och åtta av dessa är från Finland.


Dottern Lydia föddes på gården Vanha i Kurtakko, Kolari i mars 1874, så familjen flyttar till Nordnorge kort därefter. I september 1875 föds dottern Maria Rosinda i Vadsö. De flyttar tillbaka till Kurtakko där sonen Immanuel föds i februari 1878. Familjen utökas med dottern Kajsa Greta 1880.



Det här är en viktig pusselbit kring denna familj då inte kyrkböcker för Kolari finns tillgängliga efter 1880. Utan denna träff hade det inte varit känt för oss att familjen vistades i Norge.






Urklipp ur födelseboken för Vadsö 1875 för dottern Maria Rosinda.



torsdag 26 juli 2018

Tragisk dödsolycka i rökbastu 1931


En tragisk dödsolycka blev tyvärr fallet för min morfars farfar. Tack vare att dagstidningar indexerats och blivit sökbara på internet, så har jag nu hittat denna artikel i Norrskensflamman den 28 februari 1931. Dödsannonsen skrevs däremot på finska i Haparandabladet 17 mars.

Abraham Kero (1859-1931) var en laestadiansk lekmannapredikant, bosatt i Ohtanajärvi, Korpilombolo. Vid olyckstillfället befann han sig på bönemöte i Alkullen, Övertorneå och badade rökbastu med garvaren Isak Rova. Trots att de säkerligen var vana bastubadare, så måste de ha vädrat ur bastun för lite så att de blev rökförgiftade av koloxid. Rova kunde med läkares hjälp räddas till livet, men tyvärr inte Kero som avled innan man hunnit bära in honom i ett närliggande hus. Inom släkten har det varit känt att han dog i bastun och hade halkat på en tvål och just innan sjungit en psalm.





tisdag 10 juli 2018

Boksläpp Kyrkbergstorpet

Om arbetet med boken



År 2010 blev jag kontaktad av Signar Berg i Uppsala, ägaren av torpet på Kyrkberget i Sjulsmark, Piteå. Han ville att vi skulle träffas för att jämföra forskning kring hans och mina barns förfäder från Kyrkberget. Det blev dock inte av då. En sommardag 2017 åker jag, min sambo och mina barn förbi där och som av en händelse så ringer Signar några dagar senare. Nu blir besöket av och Signar visar sin forskning, vi går runt i det gamla huset och ute på gården. När jag får veta att det här är torpet som Aron Nyström uppförde runt år 1835, så blir jag helt fångad av historiens vingslag. Eftersom jag har forskat mycket kring torpare i Norrbotten så tänker jag att det här måste jag skriva om. Jag lånar Signars två fulla pärmar med material för att gå igenom och studera. När vi snart pratas vid och träffas igen, så bestämmer vi oss för att jag sammanställer och kompletterar materialet. Signar berättar sina egna minnen och det han har fått höra och särskilt gripande om hans mor och morbror som båda drabbades av TBC. Dessutom att det ”spökar” och att Eva Kristina har blivit kvar på torpet. Jag frågar, memorerar och börjar skriva. Vi startar även gruppen ”Kyrkbergstorpet” på Facebook som nu består av 94 medlemmar.

Christer och Signar studerar material på Kyrkberget 2017.
 
Jag hade tidigare fått uppgifter och foton av Birgitta Thurfjell (1934–2014) i Alvik. Hennes mormors mor Margareta Johanna var Aron Nyströms yngsta dotter, som mina barn också härstammar ifrån. Signar har under lång tid forskat och samlat på sig en hel del material, foton, handlingar och tidningsurklipp. Till sin hjälp har han framförallt haft släktingarna Karin Danielsson (f. 1919), Anne-Maj Edin (1928–2016) och Solveig Wiklund. Under arbetet skickar Signar en hel del material och många foton till mig via post och vi stämmer av via telefon och e-post.

Själva skrivandet med noggrant urval av de bästa bilderna har tagit ganska precis ett års arbete till och från. Till grund för detta har Signars idoga arbete legat med texter till för historien betydelsefulla bilder. Boken är en historisk exposé om torpets drygt 180- åriga historia och om människorna som har bott här och dessutom med inslag från andevärlden. Den är ett mycket bra exempel på torparliv i Norrbotten. Det har varit riktigt kul och spännande att jobba med boken tillsammans med torpets ägare. Signars fru Monica sade att inte kunde jag drömma om att det ett år senare skulle ligga en bok om det här torpet på bordet!


Boksläpp


Den 8 juli 2018 anordnade vi ett boksläpp på Kyrkberget. Det var alldeles speciellt att göra det på platsen som boken handlar om. Vi annonserade i några olika grupper på Facebook och på anslagstavlor. Över 50 personer kom och gårdsplanen fylldes av bilar. Besökarna bjöds på en rundvandring i det anrika torpet, berättelser om besök från andevärlden och gofika i det härliga sommarvädret. Att få vara med om detta som författare till boken kändes mycket speciellt. Det var ett mycket lyckat arrangemang tillsammans med Signar och hans fru Monica och Signars syskon.

Boksläpp 8 juli 2018

Författarna Christer Öberg och Signar Berg 

Delar av Signars utställning i torpet

Delar av gamla snickarverktyg på torpet

Torpet i miniatyr tillverkat av Knut Nyström av tändstickor

tisdag 26 juni 2018

Min mamma förtidigt född

Den 23 april 1951 blev hastigt en föränderlig dag för mina morföräldrar. De skulle nämligen redan denna dag bli föräldrar till min mamma. Morfar fick springa iväg på vårskaren till sin syster Göta för att be henne vara med och förlösa barnet. Väl inne i den lilla kammaren i morfars föräldrahem i Ohtanajärvi, Korpilombolo föddes dottern Britt Christina (döpt efter sin mors farmor Brita och mormor). Dottern vägde endast 1200 gram och mätte 38 cm. Christina fördes först till BB i Korpilombolo där hon fick vara några dagar, men sedan bar det iväg till lasarettet i Boden och hon hölls varm med några flaskor. Där fick hon vara i ungefär en månad tills hon började öka i vikt.

Den 12 maj 1951 gifte sig de nyblivna föräldrarna i Korpilombolo.

Mor Sofia fick ta sig med bil till Boden för att hämta hem den lilla dottern och börja amma. Färden hem gick med rälsbuss till Morjärv och vidare därifrån med buss till Korpilombolo. Där hämtade en morfars yngsta bröder dem för att åka bil sista milen hem. Den 8 augusti vägde Christina 3280 gram och 30 augusti hade hon ökat till 4350 gram.


Christina vid några års ålder.






fredag 2 februari 2018

Min förfader funnen död på marken 1799


Min förfader Johan Persson i Sjulsmark, Piteå var född år 1762 och dog 1799. Hustrun Maria står som änka i mantalslängden för år 1800, men ingen notis om att Johan har avlidit finns i dödboken. Däremot hittar jag av en ren slump bakgrunden och orsaken i Piteå Häradsrätts dombok år 1799 vid en sökning i februari 2018. Texten i protokollen som även innehåller en obduktion är till stor del ganska svårläst. Johan avled av allt att döma 16 mars 1799. Tidigare har jag hittat förmyndarskapsprotokoll och att Johan hade alkoholproblem.

Johan efterlämnade sin hustru Maria (1762-1837) och de hade gift sig år 1784. De fick barnen Anna Maria (1786-1786), Britta Stina (1787-1839), Per (1789-1789), Maria (1791-1791), Johan Markström (1792-1859), Anders Markström (1794-1865), Nils Markström (1796-1865, min ana) och Karl (f. 1797). Med tanke på Johans problem kan man fundera på hur det påverkade familjen och att Maria levde ensam med fem barn.


Piteå Urtima Ting den 21 maj 1799

Död funnen å marken

Skattebonden Johan Persson från Sjulsmark tidigt på morgonen den 16 mars funnen död liggandes framstupa på en skogsväg mellan Porsnäs och Sjulsmark. Hittad av Christoffer Johansson

Avskrift av delar av det ganska svårtydda protokollet:

Anmodad Den 18 i denne månad genom skrifvelse af Lands fiskalen Ädel och Högacktad Herr Gust: Björk, att resa till Sjulsmarks by Pithe Socken för att hålla undersökning å Bondens Joh: Persons kropp, hvilken som död på vägen blifvit funnen.

Den 19 därpå följande, vid min ankomst till Sjulsmark, företogs nämde besigtning hvarvid, på Dess yttre kropp, ej fans någon den ringades åkomma, utom ett litet skubbat sår, utan på vänstra handen, men utan minsta betydenhet.

Hela kroppen, men i synnerhet ansiktet var helt mörkblått samt de större ådrorne, på Halsen (Vena Jegulares) mycket utspände.

Wid närmare skärskådande, i det Bröst Caviteten (Diapragma) öppnades funnos Lungorna i det mästa förtärde, till färgen svartgrå, samt på åtskilliga ställen i synnerhet den vänstra Loben mycket eller af hardheter angripen hvilka nu till en del voro i full Culning (Suppuration)

Hjertat var mycket stort och fans dess vänstra kammare fyld af blod,

Då den deln af Lefrens Lob som ligger åt vänster frampå magen fans äfven en hårdhet.

Magen och de smärre tarmarne voro mycket bleka och toma.

Alla omständigheter här tillsammanstagne jämförde med Johan Perssons alltid förde oordentelige Lefnadssätt uti öfverflödande af Spirituosa, såsom en ordsak till Dess tid, efter annan försvagade kropsconstitution! I följe hvaraf han nu ej längre kunde uthörda det våld han så ofta på honom utöfvad, utan då han som berättat är, om natten varit så aldeles öfverlastad och däraf ur stånd satt hjelpa sig sjelf, har i tjölden af slag slutat sitt usla Lif. Hvilket på mitt förr aflagde Embetstid; Och så sant mig Gud hjelpe till Lif och Själ bestyrkes. Luleå den 20 Marti 1799. Andr: Utterström. Bataillons Och Lands Fältskar.

Arvodesräkning för Bonden Joh: Perssons Döde krops besigtigande:

6 mil fram och åter Skjuts för en häst a 8 S miln        2

3ne dagars Tractamente a 8 S om dagen                                 24

Så väl yttre, som inre besigtning                                   1

Besigtnings betyg                                                                       16


Alt är upptaget efter Kongl: Maijts Medicinal Taxa
för Cherurgi af år 1774.          


     Summa            3          40


Afledne Bonden Johan Pehrsson ifrån Sjulsmark har under de 13ton åren jag såsom Präst tjent i församlingen gjordt sig Känd för ett ogudacktigt och liderligt lefnadssätt, så och han sällan eller aldrig visat sig här vid Kyrkan, utan at vara öfverlastad af Starka drycker sällan varit i herrens hus och kanske aldrig rest nyckter hem här ifrån, på flera år har han icke heller nyttjat den Helga Nattvarden och efter Hans Hemmans angifvande vid de ------ Hus förhören, äfven i sitt eget Hus som oftast öfvat fylleri oljud och svordomar och ehuru han derföre undergått alla de varningsgrader som (…) under förmynderskap har dock mig vitterligt ingen förbättring uti desa laster med honom kunnat vinnas, som efter begäran tillburit lämnas af Piteå d 20 Maji 1799. Jonas Risberg. Comminister


Källa: Piteå tingslags häradsrätts arkiv, Domböcker och protokoll vid urtima ting, SE/HLA/1040135/A/A I/A I b/3 (1798-1799), bildid: C0104285_000665 – 00071. Länk: https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/C0104285_00065


måndag 6 februari 2017

Johanna Kero i Norge

Min morfars farfars syster Johanna utvandrade med sin make till Nordnorge 1882 och i min forskning kring Kero-släkten har jag lyckats spåra henne och fått kontakt med många ättlingar från det andra giftermålet. Här följer en kort historik om Johanna och hennes familj.

Johanna Johansdotter Kero (1853–1931) gifte sig 1880 med inhysesmannen Isak Vilhelm Zachrisson Ylipää (1856–85) från Liviöjärvi nr 2 i Pajala, Norrbotten. Makarna tog ut en flyttattest till Norge den 5 mars 1882 och de återfinns som inflyttade till Vadsø, Finnmark i juni samma år. Johanna var gravid på den långa resan som tog cirka tre veckor (med dagens vägsträckning är det ungefär 55 mil dit från Pajala) eftersom sonen Isak Adolf föddes redan den 23 juni. Som ett minne fick Johanna hälften av sin syster Marias sjal till resan.


Östra Finnmark lockade med bra fiske, bland annat i Vadsø. Maken angavs först som lastare och senare som fiskare. I äktenskapet föddes barnen Maria Charlotta (1879–81, oäkta), Isak Adolf (1882–85) och Lauritz (1884–1915). Men bara tre år efter att de kommit till Norge, år 1885, omkom maken under vårfiske i Kiberg (i Vardø kommun) och mindre än två månader senare dog sonen Isak Adolf av ”blodgang”. Johanna var därmed ensam med den lille sonen Lauritz i Indre Kvenby. På den tiden var byn Vadsø indelad i Indre och Yttre Kvenby (kvænby) där invandrade finnar och svenskar bodde (kallades för kväner), samt midtbyen där norrmännen huvudsakligen bodde. Vadsø omtalades redan i slutet av 1800-talet som ”finnarnas huvudstad i Norge”.


Johanna gifte 1888 om sig med änkemannen Petter Oluf Hojem (1844–99) som kom från en medelklassfamilj. Han föddes i Trondheim och föräldrarna var bagaren Lorenz Heinrich  och Pauline Hojem. Oluf hade också varit bagare, men arbetade nu som stuvare och fiskare. I äktenskapet föddes fem barn: Johan (1888–1918), Petra Anna (1890–1960), Petter Olaf (1892–1962), Marius (1895–1948) och Johanna (1898–1962). Våren 1899 avled den 55-årige maken av ”slagtilfelde” (hjärtfel).


År 1900 bodde Johanna och barnen i Havnegaden (midtbyen) och sonen Lauritz var boktryckarlärling. Tio år senare bodde de på Strandgate 94 (midtbyen) och Johanna arbetade som ”pedelltjeneste ved kontorer” (renhållnings- och vaktmästeriarbete). Sönerna Lauritz och Johan var sjömän (Johan var även smed) och Olaf var skomakarlärling.


Med hjälp av internet har jag kommit i kontakt med några av ättlingarna och de har berättat om familjen som var ganska fattiga. Johanna berättade inte så mycket om sitt ursprung, annat än att hon hade nio bröder och en syster samt att hon var född i Tornedalen där älven delade sig. Johanna var laestadian och pratade finska (hon kunde inte så bra norska), men var noga med att barnen lärde sig norska. Hon var medel-lång, hade håret uppsatt i en mittbena, såg ganska sträng ut och var väldigt stolt över att Laestadius hade döpt henne (berättat av dottern Anna).


Barnbarnet Sigrid (f. 1920) minns sin mormor som snäll, men sträng och fåordig. Hon var noggrann med att kläderna skulle vara tillknäppta och döttrarna fick inte gå i korta kläder och håret skulle vara uppsatt. Hon brukade komma på besök hos Annas familj i Kiberg på våren och hade då med sig nykärnat smör och ”drops” (godis) till barnbarnen. Någon av döttrarna hade eventuellt brevkontakt med deras moster Marias familj i Sverige. 



Johanna Hojem avled vid 77-års ålder 1931, efter närmare 50 år i Norge. Säkert hade hon haft ett ganska strävsamt liv; hon flyttade till Norge som gravid 28-åring, födde åtta barn och blev änka både som 31- och 45-åring. Johanna och Oluf Hojem har en stor skara ättlingar i Norge. Till skillnad från hennes syskon i Tornedalen, så finns det flera porträttfoton på Johanna med några av barnen från hennes andra giftermål.
 

Ättlingen Oddvar Hojem har skrivit om Johanna på sin hemsida >>


Johanna och fyra av barnen troligen 1904 samt ett foto på äldre dagar. 

Klockringare i Piteå

Den viktiga uppgiften att sköta klockringningen i kyrkorna förr i tiden kunde innehas av en vanlig bonde, men utan notering. Därför kan no...