Nödåren på 1860-talet

Under 1860-talet inträffade flera års missväxt då skördarna slog fel i Norrbotten och i Västerbotten. Detta orsakade stor nöd för den naturahushållande befolkningen. Väst blev 1867 som är känt som det stora nödåret. Januari 1867 var ovanligt kall och februari, april och maj var de kallaste månaderna i mannaminne. Snön låg kvar långt in i juni månad, sommaren blev kall och regnig och hösten kom tidigare än vanligt. Frosten slog till redan i mitten av juli och ingen säd hann mogna. Den allmänt odlade potatisen blev på de flesta håll angripen av torröta. I augusti och september försvann det sista hoppet om skörd och katastrofen var ett faktum. När den totala missväxten drabbade Norrbottens län år 1867 fanns det ingen beredskap för att klara de svårigheter som följde. Lagren var tömda och spannmålsbristen för kommande år beräknades bli mycket stor. Maten bestod för många människor av barkbröd ("hälften bark i brödet") och halm som antingen bakades till bröd eller kokades till gröt. Djur fick nödslaktas och när köttet var slut rensades hudarna från hår och stektes.

För att försöka lindra missväxtens biverkningar bildades så kallade nödhjälpskommittéer med uppgift att fördela det spannmål och andra förnödenheter som myndigheter och enskilda levererade för att hjälpa de hårdast drabbade. I Piteå var riksdagsmannen Anders Bäckström från Harrbäcken kommitténs ordförande. I en skrivelse 1867 ondgjorde sig Anders över den omänsklighet i bestämmelserna om understöd som utfärdats. När det gällde att utlämna spannmål utan gottgörelse i form av arbete, ansåg Bäckström sig inte kunna instämma i uppfattningen "att ingenting skall utlämnas gratis, ty sådant är platt icke verkställbart utan hungersnöd skall inträffa. Icke heller kan det vara förenligt med de ädla givarnas tankar, att man uteslutande skall så strängt se på för framtiden nyttiga arbeten, att de som ej kunna åstadkomma dem, därföre skola lida nöd och död". Gåvorna eller lånen var emellertid otillräckliga och kommittéernas arbete var ofta resultatlöst. Svälten gick inte att förhindra. Vädjan om hjälp ledde till att det började skickas ryska mjölmattor med båt söderifrån.

Troligen påverkades de flesta i Norrbotten mer eller mindre av de svåra åren. Många bönder blev skuldsatta och blev tvugna att gå ifrån sina gårdar och fick bli bosatta inhyses, dvs. på någon annans mark. Det var också många som sålde lösöre vid denna tid vilket var ett sätt att betala skulder utan kontanta medel. Här nedan är några exempel i korthet som visar hur mina förfäder påverkades.

Utvandring till Norge från Tornedalen

I april 1867 utvandrade min mormors mormors morföräldrar med sina sex barn till Norge. Den fattiga  backstugusittarfamiljen i Teurajärvi, Korpilombolo bestod av Adam (1825-1893) och Greta Niemi (1822-1919) samt barnen Petter, Isak, Eva Johanna, Gustaf, Vilhelmina och Maria Kristina (födda 1848-1864) vilka var mellan 2-18 år gamla. Antagligen var det flera sammanhängande faktorer som låg bakom flytten såsom missväxt, fattigdom, svält, arbetsbrist samt en utmätning i november 1866 då deras 10-åriga häst togs som betalning. De reste troligen med ackja och renar från Pajala efter Torne älv och kunde förmodligen övernatta i byarna så länge bebyggelse fanns. Resan på cirka 50 mil i det kalla vädret tog ungefär tre veckor. Familjen (förutom sonen Petter) återfinns som inflyttade till Målselv, Troms veckan efter påsk och det ligger mellan Narvik och Tromsø. Även i dessa trakter blev 1867 ett nödår med sen vår och kort sommar. Familjen lämnade alltså en nöd för en annan. 

Vistelsen i Norge blev dock kortvarig och de återkom till Teurajärvi redan 1869, förutom de två yngsta döttrarna (åtminstone Vilhelmina växte upp hos fosterföräldrar i Norge). De noterades som inflyttade den 6 december 1869. Sannolikt hade de hamnat på fattigkassan i Norge och därför blev de hemskickade. En inflyttad person hade två års prövotid innan man fick en statsborgares fulla rättigheter och för att få bli norsk medborgare krävdes att man hade skött sig och skaffat fast bostad. Om en utlänning hamnade på fattigvården innan man hade fått hemortsrätt i norskt fattigvårdssamhälle, blev man utvisad. Hemförpassning skedde genom fattigskjuts och mellan åren 1866–70 skickades 174 personer och 32 familjer hem över Skibotn och Alten. Innan resan utrustades de med mat och kläder och bland dessa bör alltså familjen Niemi ha funnits. Det strävsamma livet fortsatte nu i den lilla och enkla backstugan. Jag har själv detta att tacka för min existens! :-)

Kopia av utmätningsprotokollet november 1866 i Länsmannens i Korpilombolo arkiv
Familjen Niemi i inflyttningsboken för Målselv, Troms 1867.


Johan Öbergs personliga konkurs

Johan Öberg (1824-1908), före 1892.
På skattehemmanet Håkansön 17:5 i Piteå, Norrbotten bodde min farfars, farfars far Johan Öberg (1824-1908) med sin hustru Britta (1823-1874) och deras sju barn (sex söner och en dotter). År 1848 köpte de hemmanet av hennes föräldrar och det var en gammal släktgård. Sedan början av 1860-talet börjar skulderna öka och flera reverser sker med inteckning i hemmanet. Det är missväxten som ligger bakom den ökade skuldsättningen och för att klara sig under dessa svåra år blir familjen tvungna att låna pengar, spannmål och utsäde. Tyvärr leder det här till en personlig konkurs för Johan som inleds i slutet av det svåra nödåret 1867. Genom kontakt med Landsarkivet i Härnösand fick jag tag på konkursakten på drygt 50 sidor. Samtliga 22 borgenärer kallades för att bevaka sina fordringar. En värdering av familjens egendom gjordes i februari 1868 och deras ägodelar värderades till närmare 3000 Riksdaler Riksmynt, medan skulderna uppgick till 4954. 
 
I juli 1868 säljs hemmanet vid en offentlig auktion och Johans bror Olof N. Holmgren i grannbyn Porsnäs gav det högsta och därmed vinnande budet. Han säljer hemmanet ett år senare till nya ägare och kvar på gården bor Johans svärmor på undantag till sin död år 1883. Den fina och stora Norrbottensgården och sommarstugan står fortfarande kvar och jag gjorde ett besök dit år 2016.
 
I november 1868 blir familjen Öberg skrivna bland inhysesfolket (dvs. bosatt på annans ägor) i Håkansön. Konkursen avslutades i juli 1869. I och med detta var tryggheten som självförsörjande hemmansägare borta och de fick nu försörja sig genom säsongsarbete. Johan och sönerna jobbade åtminstone sedan år 1873 på Munksunds Ångsåg i Piteå.

Det var min farfar Einar (1917-1996) som berättade för mig att han fått höra att Johan hade lånat pengar mot borgen av en man som kallades för ”Bannes-Oll”. Mannen kom tidigare och krävde pengarna tillbaka och Johan kunde tyvärr inte betala. Men Johan var emellertid inte ensam att drabbas såhär hårt under de svåra nödåren och många tvingades låna pengar för att klara sig. Bonden Johan Öhman på Håkansön nr 5 gick också i personlig konkurs och hans hemman såldes på auktion 1869. Vid den här tiden fick fyra ytterligare bönder gå från sina gårdar i Håkansön och blev bosatta inhyses.









Dikningsarbete i Hälleström för nödhjälp

För att få nödhjälp krävdes någon form av arbetsinsats. Byamännen i Hälleström och Långträsk i Piteå landsförsamling grävde två avloppsdiken längs vägen till Långträsk och i mars 1868 utdelades mjöl till dem. I redovisningen framgår: ”af 300 alnar å vägen emellan Långträsk och Hälleström. 2ne aflops diken 60 alnar wartdera. Kornet är förmalt och utlemt i mjöl till nedanstående personer i mars 1868.” (300 alnar motsvarar 178 m och 60 alnar är 35 m.) Hälleströms fyra byamän tilldelades följande: Erik Öberg 26,3 kg samt 5 l mjöl för 15½ dagars arbete (motsvarade 7 rdr och 75 öre). Karl Fredrik Markström (min farfars mormors far) 37,8 kg och 4,8 l mjöl för 14 dagars arbete (11 rdr och 20 öre). Petter Anton Bergström 25,5 kg och 6,4 l mjöl för 9,5 dagars arbete (7 rdr och 60 öre) och Erik Mikael Markström 21,7 kg och 1,6 l mjöl för 8 dagars arbete (7 rdr och 60 öre).

Byborna i Hälleström påverkades mycket hårt av missväxten; ”det fattiga folket hart när stod redo att duka under” och den huvudsakliga födan var då barkbröd och lavvälling. Men nödåret blev också en vändpunkt för en bättre väg mellan Hälleström–Sjulsmark som påbörjades detta år med hjälp av statliga medel. På detta sätt kom många vägar till eller förbättrades vid den här tiden.






Sidan senast uppdaterad: 2018-02-27.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Per Markström i Alter

Släkt från Teurajärvi

Israel Nilsson Stenudd