Christer Öbergs släktforskarblogg

I slutet på året 1860 gifter sig drängen Fredrik Markström (1834-1899, född i Alter Holmträsk) med pigan Emma  Kristina Öhlund (1832-1903, född i Gammelstaden). Emma hade för övrigt varit piga hos sågverksägaren Anders Hedqvist i Öjebyn ungefär 1850-1853 (som var far till blivande patron C. A. Hedqvist). Makarna är inledningsvis bosatta i Gammelstaden (Öjebyn) som inhyses, dvs. på någon annans mark, men i november 1868 flyttar de som inhyses till området Båtskatan i Öjebyn. I äktenskapet föds barnen Emma Erika (1861-1924, gift Isaksson i Sjulnäs 1919), Johan August  (1863-1941, Öjebyn), Hilma  Kristina (1865-1946, gift Essman i Öjebyn), Maria Mathilda (1867-1915, Öjebyn och min farfars farmor), Anna Lovisa (1869-1911, Piteå), Ernst Albert (1873-1958, Båtskatan), Petter Anton  (1874-1937, Båtskatan) samt Amanda Elisabeth (1876-1876). Enligt Mathildas anteckningar var Emma född på Båtskatan, August på Hesselgård (dvs. prästgården), Hilma i Gamla staden och barnen därefter på B

I äldre tider var fattigvården det samma som det vi idag kallar socialförvaltningen. Uppgifter om dem som hamnade där kan hittas i fattigvårdsstyrelsens arkiv. De ärenden som behandlades på fattigvårdsstyrelsens sammanträden var av mycket varierande slag. Genom protokollen får man en aning om vad som hände och hur det var att leva som fattig. De fattiga delades in i två klasser. Till första klassens fattighjon räknades alla som av ålder, kropps- eller sinnessjukdom var oförmögna att arbeta. Dit hörde även barn som var föräldralösa eller om föräldrarna av någon orsak inte kunde ta hand om dem. Till andra klassen räknades de som ständigt eller tillfälligt fick fattigunderstöd i olika grad. Att bli intagen på fattiggården innebar hårda regler. Dit kunde hjonen få komma om de skulle gå i skola eller konfirmeras, om de var utblottade, platslösa eller arbetsovilliga. Dit kom också de gamla, orkeslösa eller krymplingar. Den åldrings- och sjukvård som vi har idag fanns inte då. Fattighjone

Foto Christer Öberg 2012 Näbbskor och "Pitenäbbar" I början av 1900-talet behövdes bland annat skor, handskar och seldon. Man lämnade in sina skinn och hudar för lönberedning eller köpte läder från garverierna för att själv eller hos en skomakare tillverka dessa produkter.  Näbbskorna med sin säregna och utpräglade karaktär bär på ett kulturarv åtminstone sedan 1500-talet. Dessa skor tillverkades senare av granbarksgarvat läder och de blev riktigt  varma tack vare att man hade grovt starrhö i dem.  Fram till mitten av 1900-talet var det näbbskorna som dominerade och skomakare fanns så gott som i varje by.  Det som kännetecknar äkta näbbskor är den runda botten, vilket innebär att de går i ett stycke under hela skon ända upp till ovanlädret. Både botten- och ovanlädret garvas med en så kallad "rårand", dvs. att lädret inte är helt genomgarvat i mitten. Det gjorde att det lätt fuktade lädret var enklare att forma upp på sidorna om lästen mot ovanlä

Min farfars farfars farfar Olof Åström (1783-1862) var sjöman i Piteå för utrikes sjöfart åren 1813-1816. Hans äldre bror Per Åström blev sjöman året innan i Stockholm. Olof återfinns i räkenskaperna över inskrivna sjömän vid sjömanshuset i Piteå och Per återfinns främst i Stockholms sjömanshus arkiv. Det här är vad jag har hittat om sjömansbröderna och även lite kort om s jömansyrket. Olof var född på julaftonen 1783 på gården "Låggers" i Lakafors (Porsnäs nr 11) i Piteå lands, Norrbotten. Han gifter sig som dräng år 1810 med Katarina Helena Öberg (1782-1865) från grannbyn Kopparnäs. De är bosatta inhyses i Gammelstaden sedan 1811 och Olof noteras som dräng. Som 29-åring skrivs Olof Åström 1813 in som en av sex sjömän för utrikes sjöfart vid Piteå stads sjömanshus. Två av dessa är från Skellefteå, tre från Piteå stad och samtliga är nu redo för att göra sin första sjöresa. Samma år skrivs 32 personer in som sjömän för inrikes sjöfart och bland dessa fanns Olofs svåger J