Sjömännen Åström från Piteå

Min farfars farfars farfar Olof Åström (1783-1862) var sjöman i Piteå för utrikes sjöfart åren 1813-1816. Hans äldre bror Per Åström blev sjöman året innan i Stockholm. Olof återfinns i räkenskaperna över inskrivna sjömän vid sjömanshuset i Piteå och Per återfinns främst i Stockholms sjömanshus arkiv. Det här är vad jag har hittat om sjömansbröderna och även lite kort om sjömansyrket.

Olof var född på julaftonen 1783 på gården "Låggers" i Lakafors (Porsnäs nr 11) i Piteå lands, Norrbotten. Han gifter sig som dräng år 1810 med Katarina Helena Öberg (1782-1865) från grannbyn Kopparnäs. De är bosatta inhyses i Gammelstaden sedan 1811 och Olof noteras som dräng. Som 29-åring skrivs Olof Åström 1813 in som en av sex sjömän för utrikes sjöfart vid Piteå stads sjömanshus. Två av dessa är från Skellefteå, tre från Piteå stad och samtliga är nu redo för att göra sin första sjöresa. Samma år skrivs 32 personer in som sjömän för inrikes sjöfart och bland dessa fanns Olofs svåger Johan Öberg (1794-1816, se separat blogginlägg om honom). När Olof blir sjöman flyttar familjen till hans hemgård i Lakafors.

Inskrivna sjömän vid Piteå stads sjömanshus 1813 för utrikes sjöfart.

1813 första sjöresan 

Olof Åström seglar sin första resa som matros på briggen ”Ulrika” med 123 2/3 läster, som han påmönstrar den 8 juni 1813. Hustrun är då havande med dottern Anna som föds den 20 september. Fartyget är destinerat på Nordsjön och "vidare efter ordres”, vilket är franska för order och det betyder sannolikt att resan vidare från Nordsjön inte var bestämd vid påmönstringen. Två vanliga destinationer var London i Storbritannien och Lissabon i Portugal. Besättningen är mellan 17–30 år och består av skepparen Olof Brodin från Gävle, styrman Jon Berggren (Piteå stad), timmerman Moses Bergmark (Gagsmark), de fyra matroserna Olof Lundström (Grubba), Per Lindqvist (Tuva), Johan Grönlund (Stockholm) och Olof Åström (Porsnäs), jungmännen Hans Wikman (Ursviken) och Johan Lidström (Piteå stad), kocken Anders Sandström (Piteå stad) och ”Capitvakt:” Jonas Höglander (Piteå stad). Den ackorderade månadshyran för Olof och två andra matroser är 13 Riksdaler Banco (totalt 78 Rdr Bco). Efter sex månader avmönstrar besättningen i Göteborg den 8 december. Ingen uppgift har påträffats i Göteborgs sjömanshus arkiv. För Jonas Höglander noterades att han anlände till Piteå den 23 december och för Olof står första hemkomst och avmönstring i Göteborg den 8 Dec. 
Väl hemma i Lakafors får Olof se sin tre månaders dotter Anna.

Matros var benämning på sjöman bland däcksfolket, mer befaren än en lättmatros som i sin tur är mer befaren än en jungman. Arbetsuppgifterna var huvudsakligen att sköta fartygets underhåll och vård, vara med på bryggan där fartyget navigeras och styrs och vid lastning och lossning samt att kontrollera surrningen av lasten.

Förteckning över sjömanshusets inkomster 1813 där Olof Åström återfinns vid sin första sjöresa.

1814 andra sjöresan

Olofs andra resa sker på fregatten ”Skeppet Piteå” med 200 läster destinerat på Nordsjön och "vidare efter ordres". Påmönstring 11 juli 1814 med Carl Nyberg från Piteå som skeppare. Den övriga besättningen består av styrman Jonas Berggren (Piteå stad), timmerman Gustaf Wikdahl, båtsman Olof Lundström, de sex matroserna Per Lindqvist, Johan Lund, Olof Åström, Johan Grönlund, Hans Wikman och Nils Ekman, de sex jungmännen Jacob Holmqvist, Nils Boström, Johan Nordström (Piteå stad), Anders Sandström (Piteå stad), Anders Wiklund (Kopparnäs) och Olof Markström (Öjebyn), kocken Nils Björk (Böle) och ”Captvakt” Per Abraham Carlberg (Piteå stad). Den ackorderade månadshyran för Olof Åström och fyra andra matroser är 15 Riksdaler och 24 Skillingar Banco, medan styrmannen hade 20. Besättningen avmönstrar efter fyra månader den 17 november. Även under denna resa är Olofs hustru gravid med dottern Katarina Helena som föds den 10 december, men hon avlider redan den 13 mars 1815.

Urklipp från sjömanshuset i Piteå år 1814 för Olof Åströms andra sjöresa.

1816 tredje och sista resan

Olofs tredje sjöresa blir en inrikesresa till Stockholm med briggen ”Catarina Wilhelmina” med 64 ¾ läster, där han påmönstrar som matros den 17 juni 1816. Skeppare och styrman är den 63-årige Hans Hortlander (Piteå stad) och övrig besättning från Piteå är timmermannen Jon Sandberg, de tre matroserna Sven Gustaf Landström, Olof Åström och Per Olofsson Bergman samt den 15-årige kocken Johan Hortling. Samtliga utom de två sistnämnda avmönstrar den 14 november efter fem månader och de övriga två den 17 augusti. Månadsersättningen är 20 Riksdaler för skepparen, 10 för de övriga utom kockens som bara var 2.32. Olofs och en ytterligare matros samt timmermannens totala förtjänst blir 50 Riksdaler Banco. Även under den här resan är Olofs hustru gravid med dottern Katarina Helena som föds den 4 september. Det här blir Olof Åströms sista sjömansresa.

Urklipp från Piteå sjömanshus 1816 för Olofs tredje resa.

Hemmansägare och bonde

År 1815 blir Olof ägare till sin arvedel av hemgården och uppför en mangårdsbyggnad på ett utskifte. Under sina tre år som sjöman föds tre barn när Olof var ute till havs. Han var sannolikt den tidigaste i min släkt som reste till utlandet och på den tiden måste det ha varit en stor händelse, något som var väldigt få förunnat! Olof kunde säkerligen berätta många historier från hans 15 månader på havet.

Mangårdsbyggnaden som Olof Åström uppförde omkring 1815.

Brodern Per Åström

Olofs äldre bror Per "Petter" Åström (f. 4 juli 1782) blir sjöman för utrikes sjöfart vid Stockholms sjömanshus år 1812. Petter Åström 30 år, ogift ifrån Piteå återfinns som jungman i Stockholms sjömanshus manskapsregister för nämnda år. Han påmönstrar en brigg (troligtvis Tolus) för sjöresa från Umeå till Göteborg den 26 oktober 1812. Besättningen ankommer till Stockholm från St. Ybes i Portugal och avmönstrar den 26 maj 1814. Petters månadsersättning är 12 Riksdaler. 

Den 31 maj 1814 påmönstrar Petter Åström nu som matros i Stockholm på slupen ”Carl Johan” med 19 ¾ läster destinerat till Petersburg i Ryssland. Han uppges vara från Piteå, 29 år och ogift med 16 Riksdaler i månadsersättning. Skepparen är Casper Holtz från Stockholm, styrmannen heter Adolph Bull från Pommern. Besättningen på fem man avmönstrar i Stockholm efter tre månader den 22 augusti.

Den 3 november 1814 påmönstrar Petter Åström som matros på skeppet ”Oscar” med 151 läster för att segla till London. Skepparen är Edvard Hyckert från Stockholm med besättning på 13 man och Petter Åström uppges vara 30 år och bosatt i Stockholm med noteringar Piteå, Göteborg. Hans förtjänst per månad är 13 Riksdaler. Matrosen Olof Lundgren från Piteå är också med. 

Per Åström återfinns tillbaka på sin hemgård i Lakafors och i husförhörslängden 1807–1817 står det noterat för Per: "fel på syn. åter attest af d. 29/7 1816, inflyttad 1815 med förlorad prestebetyg men med resepass af 11/7 1815 af Sthlm Ombuds Contoret".


Den 32-årige ogifta matrosen Pehr Åström från Stockholm återfinns i Piteå stads sjömanshus arkiv år 1815 där han påmönstrar skonaren ”Nore” med 49 läster den 2 oktober 1815 med J. W. Dahlin som skeppare. Besättningen som består av tre matroser och en kock avmönstrar i Piteå den 16 november efter 1,5 månad. Pers förtjänst per månad var 12.24 Riksdaler Banco. När hans bror Olof Åströms barn döps i Porsnäs den 7 september 1816 är sjömannen Per Åström med som dopvittne, men då var Olof själv ute till havs! Per bor hos sin  bror Jonas Olofsson på hemgården i Lakafors mellan åren 1816–21. 

Urklipp från födelse- och dopboken 1816 där Olof Åström och Per Åström anges som sjömän.

I bouppteckningen efter modern år 1821 uppgavs att sonen Per Åström befinner sig på ”utrikes ort”. Han är tillbaka i Stockholm där han den 3 augusti 1821 mönstrar på briggen ”Försöket” med 66½ läster. Per ifrån Piteå, 38 år och ogift har nu avancerat till timmerman och hans förtjänst per månad är 12 Riksdaler. Skeppare är borgaren Anders Johan Mårtensson från Stockholm och besättningen består av ytterligare sju personer. Resan går till Lissabon i Portugal och återkommer till Stockholm via Bergen den 25 april 1822 efter drygt åtta månader. Redan samma dag påmönstrar Per Åström som timmerman på briggen ”Thelis” med 84 läster och det bar återigen iväg till Lissabon. Besättningen kommer tillbaka till Stockholm fyra månader senare den 14 augusti. För att bli timmerman krävdes erfarenhet och dessa var hantverkare som utförde grövre träarbeten, såsom båtbyggen eller reparationer som krävdes ombord. 

Den ogifte timmermannen Petter Åström, Stockholm seglar som 41-åring med briggen Palemon till Rio de Janeiro i Brasilien den 5 oktober 1822 med borgaren Nils Malmgren som skeppare. Avmönstring sker i Stockholm först den 6 november 1823 och för Petter Åström står notering "hemk. med O Ahlberg".

Urklipp från mönstringsrullan 1825 där timmerman Petter Åström återfinns.

I husförhörslängden för Porsnäs nr 11, Piteå framgår att Per inflyttade till sin hemgård enligt attest från Stockholm den 21 oktober 1823 och han skrivs som dräng. Det finns en anteckning om attest till Stockholm den 18 juni 1825. Därefter återfinns han inte mer på hemgården i Lakafors och uppgavs befinna sig ”på utrikes ort” i bouppteckningen efter fadern 1829. 

I Stockholms sjömanshus manskapsregister för år 1825 dyker Petter Åström från Piteå upp igen som ogift 42-åring. Nu däremot med den lägre befattningen matros. Han står dock bara noterad i marginalen för mönstringsrullan på skeppet Gustaf Wasa: "Petter Åström, Piteå 42 og, 15". Han tjänade alltså 15 Riksdaler per månad. Resan utgår ifrån Stockholm den 22 oktober till Havre de Grace i Maryland, USA med Erik Joakim Hallberg från Stockholm som skeppare. Petter avmönstrade dock redan den 4 november, medan resten av besättningen avmönstrade först den 18 juli 1826 och ankom då från Helsingfors. På raden nedanför Petter står rymd i Havre som sannolikt avser matrosen Hans Lindfors och även matrosen Johan Erik Segerström och kocken Wiberg från Gotland rymde i Havre. Men efter detta återfinns inte Petter Åström i manskapsregistren för Stockholm. År 1826 finns en matros vid namn Per Åström från Piteå i manskapsregistret som uppges vara 35 år (dvs. född ca 1791) och gift. Vad som egentligen hände Petter Åström verkar tyvärr vara dolt i historiens glans och varför avmönstrade han inte samtidigt med de andra? Han verkar inte heller ha rymts att bli inskriven på sidan för själva besättningen utan endast på högra sidan i marginalen.

Notisen om Petter Åström i marginalen av mönstringsrullan 1825.

Lite om sjömanslivet

Sjömansyrket var hårt och slitsamt och man visste inte vilka äventyr man skulle möta. Ibland visste man inte heller var man hamnade i världen eller när man skulle komma hem igen. Det kunde vara farligt på fartygen och man kunde råka ut för hårt väder, olyckor eller sjöröveri. Sjömanslivet var lockande för många unga män och det var ett genomgångsyrke. Som sjöman fick man se många exotiska platser och människor. Lönen var ganska bra och kamratskapet var oftast bra. Många gick till sjöss innan de fyllt femton år och långt in på 1900-talet gick snacket om att den som inte varit på sjön var ingen riktig karl. En sjöman måste kunna klättra i riggen och göra fast flaxande segel och för det krävdes mod, smidighet och styrka. Det var viktigt att det alltid fanns män på däck och därför var sjömännen oftast indelade i två lag som arbetade i skift om fyra, fem eller sex timmar. Det var utan tvekan påfrestande att vara borta från hem och familj under så långa perioder.

För att vara rätt person för sjömansyrket, övervägde kaptenerna noga vilka som var lämpliga. På vilka grunder man kunde anställas framgår av följande citat: ”Valet av manskap för resor i kalla klimat bör ske med större omsorg än annars, icke allenast med hänsyn till utredning i kläder och kojer, utan ock med afseende på karlarnas helsa. Kraftigt bygda, fylliga, fullblodiga, undersätsiga och lifliga menniskor böra föredragas framför magert och resligt folk af sorgbunden och sluten karaktär. En mild och rättvis behandling och en viss munter godmodighet från befälets sida äro i dessa klimat nödvändigare än eljest och af stor vigt med hänseende till helsovården om bord”.

En sjöman måste kunna många hantverk, exempelvis användes en speciell hammare och kniv när man drev däck, dvs. tätade mellanrummet mellan däckets plankor med lintråd eller ull och tjära för att vatten inte skulle läcka in. Tåg och segel kunde skadas av hårda vindar och för att laga dem krävdes att man kunde olika typer av knopar. Manskapets plats för vila och sömn var den så kallade”skansen” som låg intill förmasten och där fanns de väggfasta kojerna. Skansen beskrivs ofta som ett stinkande, mörkt och osunt rum och där sov sjömännen med sina fuktiga kläder på. Kojens täcke och halmmadrass luktade unket och vägglöss och annan ohyra frodades i den dåliga miljön. I kojerna förvarades också sjömanskistorna med sjömännens tillhörigheter som var deras käraste ägodel och följde med från skepp till skepp. Den fick aldrig låsas, det var att misstro sina arbetskamrater. På lockets insida fanns oftast en målning. En vanlig dekoration var korset, ankaret och hjärtat som symboliserade tro, hopp och kärlek. I ”läddikan” som var ett fack till vänster i kistan, förvarades psalmbok, värdesaker och brev. Resten av utrymmet i kistan upptogs av kläder och även ibland en påse med verktyg. Maten ombord var ofta enkel och innan resan hade man provianterat och man köpte också mat när man kom till hamnarna.

Sjömannen var garanterad tre måltider varje dag och maten bestod mest av kokt kött, ärter och andra grönsaker, medan man inte åt potatis så ofta. Det var viktigt att kosten var god för att inte bli sjuk. Livet på ett segelfartyg var både farligt och ohälsosamt, sjukdomar och skador hörde till vardagen. Brist på gott vatten och ren luft kunde orsaka skörbjugg, rödsot och många andra sjukdomar. Sjömän kunde naturligtvis hamna i vattnet ibland och alla kanske inta var så simkunniga, så det gällde att snabbt hjälpa den nödställde. Kaptenen ansvarade för medicinering och vård av sjuklingar ombord. Sjömännen behövde någon sorts trygghet om de behövde hjälp. De kunde till exempel bli så skadade att de inte kunde fortsätta arbeta och därför bildades en organisation som hette sjömanshus så tidigt som 1748. Det första sjömanshuset inrättades i Stockholm och sammanlagt har det funnits sjömanshus i 48 svenska hamnstäder. Sjömanshuset skulle ge understöd åt sjömän som på grund av ålder eller sjukdom inte längre kunde tjänstgöra. Det skulle även hålla disciplin och fungera som arbetsförmedling. De förvaltades av en oavlönad direktion bestående av fem köpmän som redde skepp (redare) och två kofferdiskeppare. Alla sjömän som mönstrade av och på fartyg skulle registreras och varje svensk sjöman i handelssjöfart skulle vara inskriven vid ett sjömanshus, normalt inom det distrikt där man var kyrkobokförd. Varje kapten var skyldig att redovisa sin besättning för sjömanshuset och därför kan man följa en sjömans arbetsliv i sjömanshusets arkivhandlingar. För att få manskap gick kaptenen till sjömanshuset och där fanns listor över de sjömän som behövde arbete. Sjömanshuset hade arbetat fram lönetabeller för sjömännen.

Under resorna fick besättningen ut kontanta pengar eller de saker som de behövde. Resten av lönen fick man när man gick i land. Sjömanshusets verksamhet fick sina pengar från sjömännen själva, redarna och kyrkan. För varje sjöman som fick arbete ombord på ett fartyg skulle redaren betala en viss summa. Segelfartyg krävde traditionellt sett en stor besättning. Detta gjorde dem dyra i drift och dessutom var seglen ofta tvungna att lagas och bytas ut regelbundet. När ångfartygen introducerades på 1800-talet slog de snabbt ut segelfartygen. De i sin tur övergavs senare för dieselfartyg. Genom historien så uppstod olika sjöfartsleder efter hur bra vindförhållandena var. Knappt 80 procent av dessa traditionella leder är i bruk ännu idag. Etablerandet av hamnar skedde där lederna började och slutade.

Källor till Lite om sjömanslivet: Allmänt om sjöfart, Internet.

Senast uppdaterad: 2020-04-16